Fru talman! Tack, Jesper Skalberg, för anförandet!

Jag har en del frågor där jag skulle vilja ha ett förtydligande kopplat till det som Jesper Skalberg Karlsson nämnde i sitt anförande, nämligen vikten av att skapa tillit, förtroende för lagstiftning och så vidare. Ledamoten inledde sitt anförande med att tala om att det inte kommer att finnas en liten urangruva i varje skogsbryn. Och så nämndes Ranstadsverket, och eftersom jag själv kommer från Billingen eller Skaraborg ser jag den stora påverkan som skedde där och det minne som finns av allt som skedde då. Ledamoten säger att det aldrig kommer att vara aktuellt igen.

Innan vi hade den lagstiftning vi har nu sökte man av stora marker i mina hembygder, och det var mycket provborrningar och så vidare. Detta skapade allt annat än tillit hos de människor som bor i dessa bygder. Även om ledamoten i replikskiftet strax innan sa att det är en så liten yta totalt är det ändå hela hembygder vi pratar om när det gäller de här öppna urangruvorna, som ledamoten i och för sig tror att vi aldrig kommer att kunna få se men som man nu öppnar möjlighet för.

Jag skulle därför vilja ställa frågan: På vilket sätt ska den här lagstiftningen skapa en ökad tilltro? Man skulle faktiskt kunna göra betydligt enklare ingrepp i lagstiftningen för att komma åt det som jag uppfattar som huvudsaken i ledamotens argumentation, nämligen sekundärutvinningen, så att vi kan använda oss av det som plockas upp ur jorden och inte behöver lägga det på deponi. Varför är det nödvändigt att ta bort hela denna lagstiftning och förbudet mot uranbrytning? Varför är det nödvändigt att också nagga det kommunala vetot i kanten, som man gör med den lagstiftning som man lägger fram nu?