Fru talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande om att ta bort förbudet mot utvinning av uran.

Det handlar inte om att starta storskalig brytning av uran i varje skogsbryn utan i stället om att återställa möjligheten att pröva undersökningstillstånd där det finns en viss mängd uran, under samma strikta regler som gäller för andra mineral i Sverige.

Förbudet infördes 2018 och gjorde uran till det enda grundämne i Sverige som är olagligt att utvinna. Det var aldrig en miljömässigt motiverad åtgärd utan en politisk markering. Resultatet har blivit att man i praktiken hindrar utvinning av även andra viktiga metaller och mineral som vanadin, kobolt och sällsynta jordartsmetaller eftersom de ofta förekommer tillsammans med uran.

Moderaterna anser att lagstiftningen ska vara logisk, teknikneutral och ansvarsfull. Att tillåta prövning av gruvprojekt där halter av uran finns betyder inte att något godkänns per automatik. Varje verksamhet måste, precis som i dag, genomgå prövning enligt miljöbalken och minerallagen. Sverige har bland världens strängaste miljökrav, och det kommer vi att fortsätta ha.

Jag vill också säga tidigt att jag förstår att många människor känner oro inför gruvbrytning, oro för vattnet, oro för naturen och oro för livsmiljön och hemmiljön. Den oron är mänsklig och naturlig och ska tas på allvar. Vi delar ju alla i någon mån ansvaret för att skydda vår natur och säkerställa att utveckling sker på ett tryggt sätt. Men det är just därför vi har ett robust prövningssystem. Beslut om miljö och säkerhet ska vila på fakta och expertbedömningar och inte på politiska nycker.

Fru talman! I det här rummet har vi ett ansvar att se längre än bara nästa mandatperiod. Europa importerar i dag nästan allt uran och majoriteten av de kritiska metaller som behövs för alltifrån klimatomställningen till försvarsindustrin – och det från länder som inte delar våra värderingar. Om Sverige vill och ska vara en del av lösningen och inte en del av beroendet måste vi våga ta ansvar för våra egna resurser på ett säkert och hållbart sätt.

Fru talman! Det svenska förbudet mot att öppna gruvor där det finns uran har gjort att investeringar i prospektering och forskning har avstannat. Sverige, som historiskt har varit en gruvnation och leverantör av råvaror till hela Europa, har halkat efter samtidigt som beroendet av import har ökat. Vi befinner oss nu i ett läge där Europa importerar upp till 98 procent av sina kritiska metaller. Det används som påtryckningsmedel i globala handels- och säkerhetsrelationer.

För mitt parti, Moderaterna, är frågor om självförsörjning, motståndskraft och teknologiskt oberoende en del av analysen som ligger till grund för vårt ställningstagande i betänkandet. I Europa konsumeras en fjärdedel av världens råvaror, men här produceras endast 3 procent. Det är inte långsiktigt hållbart.

Fru talman! Det moderna samhället bygger på metaller och mineral. Det handlar om allt från mobiltelefoner och elbilsbatterier till sjukhusutrustning, elnät och försvarsteknologi. De kritiska mineralen och metallerna kommer från början från gruvan. Sverige har stor tillgång till dessa ämnen, men paradoxalt nog är vi i dag nästan helt beroende av import, och mycket av den kommer från länder där miljökrav, arbetsvillkor och rättssäkerhet ligger långt under svensk nivå. Om tillgången dessutom blir redskap för påtryckningar stannar inte bara den gröna omställningen här utan också utvecklingen av sjukvården, industrin och försvaret.

De som motsätter sig förändringen som regeringen föreslår i dag menar kanske väl, men resultatet blir tyvärr att problem skjuts över på andra länder utan att vi uppnår någon balans mellan hållbarhet och tillväxt.

Fru talman! En annan viktig aspekt av regeringens förslag handlar om möjligheten till sekundär utvinning, alltså att ta vara på uran som en biprodukt när man bryter andra metaller. Den sekundära utvinningen är den svenska utvinningen. De som säger att de inte motsätter sig sekundär utvinning är i praktiken för utvinning av uran i Sverige.

I dag tvingas svenska gruvbolag lämna kvar eller deponera uran, trots att det vore fullt möjligt att omhänderta det på ett säkert sätt. Det här är ineffektivt. Det ökar kostnaderna och leder till större avfallsmängder. Det är dessutom ett slöseri med resurser som vi i framtiden kan behöva.

Om det går att ta hand om fler ämnen i samma process, minska avfall och samtidigt stärka självförsörjningen är det både miljömässigt och ekonomiskt klokt att göra det. Kombinationen av teknik, miljöhänsyn och innovationskraft ska inte underskattas. Det är det som bygger svensk industri stark. Att ta bort förbudet mot att utvinna uran som biprodukt är därför ett steg mot en smartare och mer hållbar svensk gruvindustri.

Fru talman! Låt mig kort få uppehålla mig vid några punkter som jag är övertygad om att andra partier också kommer att nämna i dag.

För det första: Mycket av debatten de senaste veckorna har handlat om att bryta alunskiffer. Här tål det att påminna sig om att det är möjligt redan i dag. Däremot finns det krav på att genomgå en särskild lämplighetsprövning för att bryta alunskiffer. Det kravet kommer att finnas kvar. Det är inget vi behandlar här i dag.

I lokalmedier runt om i landet har vissa partier, som Socialdemokraterna, gått ut med att de vill förbjuda brytning av alunskiffer. Men om vi läser i Socialdemokraternas och Centerpartiets gemensamma reservation finns där inga förslag om ett sådant förbud, och det är bra att man är tydlig med det. Och även om alunskiffern innebär speciella risker är miljöbalkens bestämmelser och den svenska miljötillståndsprocessen med strikta gränsvärden tillämpliga och tillräckliga.

För det andra: Det förekommer i dag ingen brytning av kritiska metaller och mineral i alunskiffer i Sverige. Det har heller inte historiskt förekommit i stor utsträckning. Det förekommer heller ingen renodlad uranbrytning i Sverige i dag. Historisk brytning i alunskiffer och brytning av uran skedde under annorlunda miljökrav, efter annorlunda tillståndsprocesser och med andra utvinningsmetoder än de som finns i dag. Hur Tage Erlanders regering kunde godkänna Ranstadsgruvan på 60-talet utan att ha en ordentlig miljölagstiftning på plats är svårt att förstå. De närboende betalar fortfarande priset, och där vill ingen hamna igen.

För det tredje: Att ta bort förbudet mot uranutvinning gör det inte tillåtet med miljöfarliga gruvor. Alla potentiella gruvor måste genomgå en miljöprövning och bevisa att gruvbrytningen kan bedrivas säkert för att få etableras. Därutöver måste företaget bevisa att gruvan är ekonomiskt hållbar för att vi ska slippa oseriösa aktörer. Slutligen måste en ekonomisk säkerhet ställas ut ifall miljöfarligt avfall måste hanteras – hängslen och livrem med andra ord. Det är motiverat med hängslen och livrem när man bryter fyndigheter som kan innehålla kvicksilver, kadmium, arsenik, zink, koppar och lite uran.

Fru talman! Sverige har en lång historia som gruvnation. Det har byggt vår välfärd, vår industri och vår självständighet. Nu står vi inför en ny tid där de metaller som en gång formade det gamla industrisamhället också är nyckeln i omställningen. Genom att ta bort förbudet mot att öppna gruvor där det finns uran och återställa möjligheten till prövning visar vi att Sverige orkar tänka långsiktigt. Vi tar ansvar för vår egen försörjning av kritiska metaller. Vi stärker vår konkurrenskraft. Vi står upp för den logiska principen att lika fall ska behandlas lika.

Det här, vill jag säga, är inte en rakt igenom enkel fråga. Det finns oro. Den ska vi ta på allvar. Men politikens uppgift är inte att göda oron eller underblåsa rädslan utan att bygga tillit till våra lagar, våra myndigheter och vår förmåga som land att kombinera miljöhänsyn och utveckling. Sverige ska inte välja mellan hållbarhet och tillväxt. Vi ska ha båda. Vi ska fortsätta visa omvärlden att det går med ansvar, kunskap och framtidstro. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)