Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna!

Jag tänker faktiskt backa till där vi var tidigare när det gäller livsmedelsförsörjning. Återigen: Alunskiffer, som vi också delvis debatterar i dag, är – tyvärr, får man väl säga – ofta beläget under bördig jordbruksmark. Jag förstår den oro som framförs, och jag tycker att man ska vara lyhörd för den.

Vi befinner oss i ett omvärldsläge där många saker känns osäkra, och då är livsmedelsproduktion naturligtvis en central fråga. Jag kommer själv från en valkrets där vi snabbt skulle bli väldigt hungriga om vi inte hade kontakt med södra Sverige genom stambanor och liknande. Livsmedelsproduktionen i Norrbotten är alarmerande liten – och det är den faktiskt på många håll i Sverige.

Dessa avväganden måste ständigt och jämt göras. Oavsett hur vi använder vår mark finns det ju konflikter kring markanvändningen. Det kan vara försvaret, det kan vara rennäringen och det kan vara gruvindustrin. Det kan vara alla möjliga olika särintressen som på något sätt måste beaktas, och så är det även i det här fallet.

Jag är helt övertygad om att antalet projekt inom storskalig gruvindustri som skulle komma igång på grund av det här beslutet inte skulle vara drastiskt mycket större än de processer vi redan har kopplat till gruvnäringen, men jag skulle välkomna om det blev åtminstone några fler gruvor.

Sedan är det så att man på många ställen har relativt ytliga fyndigheter. Ja, större arealer tas i bruk, men man kan också arbeta med återfyllning. Det sker i vissa fall, det vill säga att man återfyller marken, stoppar in gödningsmedel och så vidare. Det gör marken till ännu bättre jordbruksmark än innan den togs i anspråk för gruvdrift.