Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna! Det är mycket relevanta frågor.

Ja, vi har en tämligen låg koncentration av uran i Sverige, och det – tyvärr, får jag väl säga – i en berggrund som det tekniskt sett är extremt komplicerat att bryta alunskiffer i om man vill göra det på ett miljömässigt korrekt sätt. Det är extremt komplicerat, och i dag är det få som med trovärdighet ens kan säga att de kan göra det på ett sätt som är godtagbart utifrån svensk lagstiftning.

Målbilden måste dock ändå vara att vi kan göra detta, med ny brytningsteknik och ny anrikningsteknik som gör att vi kan använda dessa låga halter. Man kan jämföra med exempelvis Aitikgruvan, som har en exceptionellt låg halt av koppar. Det är lägre halt av koppar i malmen där än i det som hamnar på deponi i en del afrikanska gruvor, och ändå är det ett otroligt vinstdrivande företag. Det är ett blomstrande kopparföretag.

Det finns egentligen ingenting som säger att vi inte kan hamna där med uranet också. Det är givetvis en målbild, men det är något som kräver stor innovationskraft av industrin, som måste göra det här både på ett lönsamt sätt och på ett sätt som är godtagbart ur miljösynpunkt.

Jag ser att min talartid rinner iväg. Ledamoten hade en fråga även om jordbruk och farhågor gällande det. Om jag inte får fler utmanande frågor svarar jag på den i min nästa replik.