Fru talman! Rysslands oansvariga och vårdslösa uppträdande i vårt närområde har breddats och intensifierats och utgör ett allvarligt hot mot Sveriges och våra allierades säkerhetsintressen, bland annat med kränkningar av polskt, rumänskt och estniskt luftrum. Samtidigt har Nato agerat handlingskraftigt och snabbt. Dessa händelser har återigen visat på behovet av att även Sverige som allierad kan agera snabbt och handlingskraftigt för att kunna svara på det hot som Ryssland utgör.

Sverige är sedan drygt ett och ett halvt år tillbaka allierad i Nato. Försvaret av Sverige är en del av det kollektiva försvaret inom Nato, och deltagandet i Natos operationer för avskräckning och försvar är numera en naturlig del av Försvarsmaktens verksamhet.

Som anges i Försvarsmaktens instruktion är Försvarsmaktens huvuduppgift att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret av Nato. Det innebär att nationella operationer och operationer utanför Sveriges territorium som sker inom det kollektiva försvaret av Nato kommer att gå in i och ut ur varandra sömlöst. När Sverige deltar i operationer för avskräckning mot Ryssland under SACEUR:s ledning är det inte samma sak som när Försvarsmakten genomför en internationell insats långt borta. Det kollektiva försvaret är försvaret av Sverige.

Bestämmelsen i regeringsformen om insättande av svenska väpnade styrkor i det här särskilda fallet är inte anpassad för det återkommande beslutsfattandet i den typ av kontinuerlig verksamhet som Natos koncept för avskräckning och försvar, alltså Concept for the deterrence and defence of the Euro-Atlantic area eller DDA, utgör.

På samma sätt som Försvarsmakten ska kunna agera snabbt vid kränkningar av svenskt territorium måste Försvarsmakten kunna agera snabbt för att upprätthålla avskräckningen mot angrepp och skydda Natoländernas samlade territorium. Det är därför viktigt att det även när det gäller skyddet av våra allierade finns en möjlighet att agera snabbt. Det är avgörande för Sveriges trovärdighet som allierad men även för vår egen säkerhet.

Jag vill understryka att regeringens intention och huvudregeln enligt den föreslagna bestämmelsen är att det är riksdagen som bestämmer ramarna för det svenska deltagandet, oavsett om det är i form av en ettårsproposition för flera olika operationer eller aktiviteter eller om det rör en särskild insats. Regeringens ambition är även att en sådan proposition ska kunna täcka operationer eller andra aktiviteter som uppkommer under ett verksamhetsår men som regeringen utan att veta dess närmare innehåll ändå kan förutse. Det kan ändå uppstå brådskande behov som inte redan är täckta, och det är för dessa fall som en regering behöver ett begränsat mandat att agera.

Det allvarliga säkerhetspolitiska läget innebär ett ökat behov av att snabbt kunna inleda nya, ofta kortvariga, operationer som inte kunnat förutses och beskrivas i långtidspropositionen. Här behöver det gå snabbt, och det är inte möjligt att på förhand ta höjd för alla möjliga bidrag i långtidspropositionerna. Sverige måste med mycket kort varsel kunna lämna besked till SACEUR om Sverige kan ställa upp med till exempel ett örlogsfartyg för ökad närvaro i Östersjön.

Regeringens bedömning är att för att Sverige ska kunna agera med tillräcklig snabbhet och flexibilitet bör regeringen ha ett bemyndigande i lag att för en begränsad tid sätta in en begränsad numerär svenska väpnade styrkor i sådana situationer. De föreslagna beslutsbefogenheterna bedöms därför inte bli mer långtgående än vad som är nödvändigt.

Jag vill här understryka att för deltagande med större numerärer eller under längre tid, också i dessa operationer eller aktiviteter som inte kunnat förutses, föreslås att riksdagens medgivande fortfarande ska krävas. Det får då inhämtas genom en särskild proposition.

Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).