Fru talman! Det var kul att lyssna på replikskiftet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Jag är glad att Socialdemokraterna nämner små kommuner och landsbygden. Det är jättebra, men när det börjar bli sådan panik som jag ser i min landsända önskar jag nästan ibland att det åtminstone fanns någon som kom och sket. Vi saknar människor.

Nu handlar det om Riksrevisionens rapport om tillgången till kommunalt vatten och avlopp. Om det är något som skulle kunna kallas för en tickande bomb är det nog vatten- och avloppsanläggningar i många kommuner. Riksrevisionen har granskat om statens insatser gentemot kommunerna i fråga om deras ansvar att tillhandahålla allmänna vattentjänster är effektiva.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens insatser brister i flera avseenden, vilket sammantaget leder till att insatserna inte är effektiva.

Om vi tittar på hur statens roll har förändrats historiskt blir det återigen en bild av att staten tar mindre och mindre ansvar för det gemensamma och framför allt för glest befolkade kommuner. Svartepetter hamnar återigen hos dem.

Redan 1944 gick staten in med 30 procent av kostnader för investeringar i va. Då var det inte på landsbygden, kan jag tala om för er. På 1950-talet, när det blev fart på utbyggnaden, stod staten för 75 procent av kostnaden för utbyggnaden. När reningsverk började byggas tog staten oftast mer än 50 procent av kostnaderna. Men i dag lånefinansierar de flesta kommuner sina reinvesteringar.

Fru talman! Jag är egentligen inte rätt person att debattera ämnet. Men jag bor i en kommun som definitivt har fått medborgarna att lära sig hur avgifter tas ut och vad dessa är avsedda för. Detta gäller enligt 30 § vattentjänstlagen: Avgifter som kommunen tar ut från brukarna av de allmänna vattentjänsterna ska följa självkostnadsprincipen. Det innebär att det totala uttaget inte får överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva va-anläggningen. Medel får under vissa förutsättningar avsättas till en fond för framtida nyinvesteringar. Jag kommer att återkomma lite till det senare. När va-kollektivet fått höjda taxor med 70 procent på ett bräde, då kan jag lova er att det blir reaktioner.

Jag konstaterar att det finns massor av kommuner som har va-anläggningar som är 70 år gamla. Det finns anläggningar som byggdes för några hundra användare, och i dag kan det vara en eller två familjer som nyttjar funktionen av anläggningen.

Det finns små kommuner som har tappat över halva sin befolkning. Min hemkommun har tappat sin befolkning från 15 000 till 5 700. Men längden på ledningar kan vara densamma. Man behöver inte vara raketforskare för att dra slutsatsen att det kommer att kosta för kollektivet eller för brukarna.

Detta är återigen något som man verkligen måste titta mer på. Kommuner som i dag taxerar in de högsta skatterna är nog oftast de kommuner som tappat mest i befolkning, men de förväntas fixa det.

Det som Riksrevisionen säger i sin rapport är att regeringen har tillsatt flera utredningar som i varierande grad har tittat på frågor som är direkt relaterade till vattentjänstlagen, men den har vidtagit få åtgärder.

Det är inte rimligt att kommunen höjer taxorna med 70 procent, som i min hemkommun, och sedan visar det sig att man överdebiterat kollektivet med flera miljoner. Sedan använder man pengarna till att förbättra resultatet i kommunsektorn. Så får det väl inte gå till, inte heller enligt lag.

Det är dags att man en gång för alla går till botten med den här frågan på riktigt. Därför yrkar jag bifall till reservation 1. Det som vi föreslår i reservationen räcker inte hela vägen. Det vet jag, men vi måste börja någonstans.

Det som kan bli övermäktigt för flera småkommuner måste vi börja hantera gemensamt. Jag är jätteglad att Socialdemokraterna gav en liten vinkning om att så kommer att ske.