Fru talman! Tidöregeringen gör just nu vad som helst för att försöka visa handlingskraft i kärnkraftsfrågan, men det är ofta svårt att se att de beslut som fattas är till någon glädje för Sveriges medborgare. I dag ser det ut som att vi kommer att fatta beslut om att återigen tillåta uranbrytning på svensk mark. Det är ett beslut som ifrågasätts av många.

Den senaste tiden har en oro spritt sig genom Sverige. Vi riksdagsledamöter får mejl, det syns insändare i olika lokala tidningar och grupper i sociala medier startas. Det är just nu många som oroas av risken för att uranbrytningsprojekt ska startas i deras närområden.

I dag har flera av riksdagspartierna tagit emot en namninsamling som, senast jag tittade, hade strax över 28 000 underskrifter. Man ber oss att förbjuda gruvbrytning i alunskiffer. Flera företag har visat intresse för uran i olika områden i Sverige, och om förbudet för svensk uranbrytning nu tas bort står flera bolag i startgroparna för att undersöka möjligheterna för nya gruvor.

De svenska uranfyndigheterna finns i alunskiffrar och i urberget. Enligt SGU förekommer uranrik alunskiffer i Skåne, Västergötland, Östergötland, Öland, Närke och längs den svenska fjällkedjan, ofta i stora fyndigheter men med låga halter av uran. I Oviken i Jämtland finns alunskiffer med med svenska mått mätt höga uranhalter – 50–400 gram per ton – vilket kan jämföras med Kanadas uranrika fyndigheter med upp till 200 kilo uran per ton berg. I Sverige behöver vi alltså bryta enorma mängder bergmassor jämfört med de gruvor i Kanada som vi i dag får uran till våra kärnkraftverk ifrån.

De senaste veckorna har vi sett människor spridda över hela landet som ensamma eller tillsammans försöker få oss att stoppa dagens beslut. Varför? Man vill helt enkelt inte se sin närmiljö förändras till oigenkännlighet. Man vill skydda sin mark, sin närmiljö, sitt vatten, sina åkrar och sin skog, och man kan inte se hur brytning av små mängder uran i stora dagbrott kan vara värd den enorma miljöskada som kan uppstå. Det finns fog för deras oro.

I Sverige använder vi varje år mellan 1 500 och 2 000 ton rent uran i våra kärnkraftverk. Det är alltså 2 000 ton uran varje år. I Sverige har vi som sagt låga halter uran, även i fyndigheter med Sveriges högsta halter. Man kan jämföra med Kanada, där halterna i deras bästa fyndigheter är ungefär 1 000 gånger högre än de svenska.

För att få fram 2 000 ton uran – en svensk årsförbrukning – från svenska fyndigheter behöver vi bryta 20 miljoner ton berg. Det är svårt för de flesta att föreställa sig 20 miljoner ton berg. Jag kan inte tänka mig hur mycket det är, så vi kan ta ett exempel från verkligheten. Där vill jag återigen lyfta fram Ranstadsverket i Västergötland.

Under de fem år på 60-talet som verksamheten i Ranstad var igång utvanns totalt 215 ton uran. Det är ungefär en tiondel av det uran som Sverige behöver på ett år. Dessa 215 ton gav upphov till mer än 1 ½ miljon ton alunskifferavfall. Det kvarlämnade dagbrottet är en 100 meter bred och 2 kilometer lång sänka med ett djup på mellan 10 och 15 meter som man senare omvandlat till en sjö, Tranebärssjön.

Nu har mer än 50 år gått sedan verksamheten i Ranstad stängdes. Saneringsåtgärder har pågått sedan dess, och man har slagit fast att området fortsatt kommer att vara ett miljöriskområde med höga restriktioner.

I en miljörapport från 2005 från WSP kan man läsa att området läcker ut små men mätbara tillskott av uran och nickel till sjöar och vattendrag i området. Sulfat och metaller som uran, nickel, kobolt, krom, molybden, koppar och zink är högre i vattendrag ut från området än i vatten som rinner in. Jämfört med andra liknande områden i södra Sverige är halterna höga.

Riktvärdet för uran i dricksvatten för djur och sjöfågel överskrids såklart i Tranebärssjön, och vatten från sjön och åvatten nedströms bör inte användas regelbundet inom jordbruk eftersom detta skulle kunna utgöra en risk för grödor på lång sikt. Fisken i området har förhöjda halter av arsenik.

Man kan diskutera – det har vi redan gjort – om Ranstad är ett relevant exempel på vad uranbrytning i dag kan leda till, men sanningen är fortfarande att brytning i alunskiffer inte kan ske på ett säkert sätt i dag. Ingen har kunnat visa att det är säkert. Med de låga halter uran som Sveriges alunskiffrar innehåller är det ett högt risktagande att påbörja en ny brytning för att få fram en liten del av allt uran som Sveriges kärnkraftverk behöver i dag.

När det gäller ökad självförsörjning kan brytningen av uran och metall i stället riskera vårt dricksvatten och vår livsmedelsförsörjning när vatten och jordar förorenas eller försvinner i dagbrott. Därför har också Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, kraftigt motsatt sig all prospektering och brytning i alunskiffer. Man varnar för att förslaget riskerar att slå hårt mot flera av de branscher som vår ekonomi och självförsörjning bygger på, till exempel jordbruk, skogsbruk, livsmedelsproduktion och en växande besöksnäring.

Miljöpartiet vill stoppa brytning i alunskiffer. Oavsett vilka ämnen man vill utvinna i alunskiffer finns det stora problem med brytningen, som sker i dagbrott, främst för att brytningen kan frigöra radioaktiva ämnen som uran och radium och tungmetaller som zink, nickel och arsenik. Allt detta riskerar att läcka ut i mark och grundvatten, förorena vårt grundvatten och ytvatten och slå ut hela ekosystem.

Saneringen av de förorenade områdena har visat sig vara extremt dyr och svår och kan ta lång tid att genomföra. I Ranstad har man hittills lagt en halv miljard på saneringsåtgärder. Ingen har hittills kunnat visa att man kan bryta metaller eller uran i alunskiffer på ett miljösäkert sätt.

Miljöpartiet vill heller inte se sekundär utvinning av uran som biprodukt, framför allt därför att vi inte vill lämna kryphål i lagstiftningen som kan tillåta uranbrytning bara för att andra metaller bryts samtidigt men också för att brytning i alunskiffer skulle kunna ges bättre ekonomiska villkor om uranet kan räknas in i kalkylen, vilket kan leda till fler gruvor i alunskiffer.

Sist men inte minst vill jag säga några ord om det kommunala vetot. När Sverige senast lagstiftade om ett förbud mot uranbrytning var en invändning att ett nationellt förbud inte var särskilt viktigt då man ansåg att kommunerna själva hade en stark ställning att säga nej. Varken Moderaterna eller Liberalerna ville ha ett förbud och tyckte att det starka kommunala vetot var fullt tillräckligt som skydd. Detta veto vill regeringen i dag försvaga och på sikt ta bort. Det tycker vi är helt förkastligt.

Kommunen och dess invånare behöver kunna styra om man vill tillåta eller stoppa projekt som kan ha avgörande effekt på kommuninvånarnas närmiljö för all tid framöver.

Med anledning av detta vill vi med all kraft avstyrka regeringens förslag om att tillåta uranbrytning i Sverige. Vi vill inte heller att sekundär brytning av uran som biprodukt tillåts. Vi vill ha kvar ett starkt kommunalt veto mot uranbrytning. Sist men inte minst vill vi se ett förbud mot brytning i alunskiffer.

Jag vill därför yrka bifall till reservation nummer 4 och Miljöpartiets motivreservation nummer 3.