Herr talman! Först och främst är satsningen på kvinnors hälsa i sin helhet i själva verket en neddragning jämfört med förra året. Det blir mindre pengar till kvinnosjukvården nästa år än vad det blev i år. Det är fakta.

För Dalarnas del, som jag kommer ifrån, betyder den låga tillväxt som har varit att det blir minskade intäkter eftersom färre kan betala skatt, även om prognosen ser något bättre ut nu. Jag har två konkreta exempel på det. Det ena är Älvdalens kommun, och det andra är Orsa kommun.

Älvdalen behöver spara 13 miljoner nästa år. Orsa behöver spara 14 miljoner. Det låter kanske inte som mycket pengar, men det här är ganska små kommuner med runt 7 000 invånare. Eftersom jag själv är från Orsa vet jag att det inte finns en uppsjö av frivilliga verksamheter som man bara kan ta bort och utan problem spara pengar på.

Vad man nu tittar på är minskade öppettider på biblioteket, neddragning av musikundervisningen på musikskolan och i ganska stor omfattning minskade verksamheter på arbetsmarknadsenheten. Det här sker samtidigt som det kommer aktivitetskrav på dem som har försörjningsstöd, vilket kommer att bli problematiskt. Inget av detta är någonting som kommunen vill göra, utan det är någonting som man tvingas göra för att få en budget i balans. Pengarna räcker helt enkelt inte till.

Varken Älvdalen eller Orsa ser något som helst reformutrymme, som regeringen gör i sin budget. Kommuner och regioner kan inte låna till ett reformutrymme som regeringen kan göra, utan de måste lägga en budget i balans. Helst ska det göras med ett överskott så att det finns marginal för oförutsedda händelser.

För 2025 väntas ett svagt positivt samlat resultat för regionerna, men hälften av regionerna prognostiserar ett underskott. De senaste åren har många regioner haft svårt att få ekonomin i balans, och några har höjt skattesatsen för att möta kostnadsutvecklingen. Under de två tuffa år med svaga resultat som har varit har dessutom många regioners eget kapital urholkats. Förutsättningarna att återställa det varierar mellan regionerna, men kostnadsutvecklingen inom hälso- och sjukvården är en stor utmaning.

Det kommuner och regioner kan göra för att klara sina åtaganden är att höja skatten. Om vi tittar på det hela rensat för skatteväxlingar ser vi att det totalt sett har skett 225 skatteförändringar de senaste tio åren. Av dem har 55 procent varit höjningar. Regionerna har höjt skattesatsen med 34 öre sedan 2015. Under den perioden har ingen region sänkt skatten, oavsett styre.

Samtidigt som kommuner och regioner har stora utmaningar tillsätter regeringen en utredning för att se över hur man kan hindra kommuner och regioner från att höja skatten. Att inskränka den kommunala beskattningsrätten är inte bara en begränsning av det lokala självstyret, utan det är också ett ingrepp i det lokala ekonomiska ansvarstagandet. Kommunernas och regionernas förtroendevalda svarar direkt inför sina invånare både för verksamhetens resultat och för den skatt som finansierar den.

Ministern sa i sitt svar att det är regionerna och kommunerna själva som ansvarar för sin ekonomi. Det håller jag fullkomligt med om. Men utifrån att det ändå har tillsatts en utredning vill jag fråga ministern hur de ska kunna ta det ansvaret fullt ut om man väljer att inskränka den kommunala och regionala bestämmanderätten när det gäller skattesatser.