Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialförsäkringsministern för svaret och för möjligheten att debattera denna viktiga fråga.

Aktivitetsersättning är ett stöd som beviljas unga personer mellan 19 och 29 år när deras arbetsförmåga är nedsatt under en längre tid på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning. Syftet är att ge ekonomiskt stöd under en period när man samtidigt ska kunna delta i rehabilitering, studier eller andra aktiviteter som på sikt kan leda till egenförsörjning och någon typ av arbete.

Det handlar ofta om unga människor som står långt ifrån arbetsmarknaden men som många gånger har vilja och stor potential. För dem kan det samordnade stödet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, vården och kommunen vara helt avgörande för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden eller våga ta nästa steg.

Samtidigt som vi står och pratar om detta har Sverige bland Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det ställs enorma krav på våra unga i dag: De ska vara produktiva, flexibla och anställbara. För unga personer som har en funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa innebär detta att de halkar ännu längre efter. Det blir ännu svårare, och de hamnar ännu längre ifrån arbetsmarknaden.

Dessutom visar regeringens egen budget att stödet till denna grupp brister. Antalet gemensamma kartläggningar mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen minskar, och för de unga som får en sådan kartläggning tar det i genomsnitt nästan tre år innan den genomförs. Tre år kan vara en oändlighet i en ung människas liv, fru talman, och under den tiden står det helt still. Man kanske inte får någon plan eller samlad hjälp, och man riskerar att hamna i ett långvarigt utanförskap.

Jag hör i ministerns svar att regeringen nu, sista året på mandatperioden, har gett ett nytt uppdrag till Försäkringskassan och tillfört medel för att utveckla stödet. Jag tycker att det är jättebra.

Jag tror att ministern och jag delar synen på målet – att fler unga ska komma i arbete och kunna stå på egna ben. Men vi kanske har olika syn på vägen dit. Vi socialdemokrater menar att vägen till arbete börjar med trygghet och samordning och inte med att varje individ själv ska försöka navigera mellan myndigheter och regler. För oss handlar inte arbetslinjen om att pressa människor utan om att ge människor kraften att växa.

Regeringen talar gärna om arbetslinjen, men för att den ska fungera måste samhället också ta ansvar för att människor får en väg in i arbetslivet. Jag tycker att det är bra att regeringen nu agerar, men det kan vara för sent för många av de unga som redan har fått vänta alldeles för länge på stöd.

Min fråga till ministern kvarstår därför. Hur ska regeringen säkerställa att de åtgärder som nu vidtas verkligen leder till att fler unga får stöd i tid?