Herr talman! Jag uppskattar denna lite filosofiska fråga. Eftersom ledamöterna ofta ställer frågor till mig om mina bedömningar inför kommande möten, brukar jag vara ärlig nog att ge mina bedömningar – nästan alltid med den viktiga reservationen att jag inte intecknar några beslut förrän de är fattade. Detta har korrespondenterna i Bryssel hört mig säga många gånger, till och med samma morgon: Jag vet inte var vi kommer att landa eftersom det är saker som är rörliga. Det ser just nu ut som att det finns bred enighet, men det händer saker.

Det är alltså inte fråga om förriggade möten. Om jag skulle vara hundra procent säker på att aldrig göra en bedömning som sedan visar sig vara fel skulle jag inte säga någonting alls. Det är fortfarande min bedömning att en förkrossande majoritet av EU:s 26 länder vill ha en lösning i fråga om de frysta ryska tillgångarna. Alla förstår att det inte blir någon lösning om vi inte också har vettiga svar på legitima frågor från framför allt Belgien. Då kommer Belgien att säga nej. Sedan finns det säkert en viss rädsla att en del andra länder gömmer sig bakom Belgien.

Min mycket ärliga bedömning är att det här inte är ett spel som handlar om bristande vilja att hjälpa Ukraina. Jag tycker inte att Ukraina är ett bra exempel på bristfällighet när det gäller beslutsamheten – tvärtom. Vår beslutsamhet har varit förbluffande stark, mycket starkare än många trodde när kriget startades av Ryssland.

Däremot är det många saker på tallriken samtidigt. Det är många olika intressen som spelar in på olika sätt i olika länder. Det är många länder som har svaga regeringar som sitter på svaga mandat, och det är många regeringar som hanterar en usel inhemsk ekonomi. Allt detta påverkar handlingsfriheten för enskilda kollegor i Europeiska rådet mycket. Det här är ingen ursäkt utan bara ett konstaterande. Kan vi inte bli eniga blir det inga beslut. Det manar också oss som har en bestämd uppfattning att hjälpa dem att komma till ett vettigt beslut i december.