Herr talman! Det är en intressant fråga.

Jag är uppvuxen strax utanför Strängnäs, och där kunde man också höra mullret från tidigare P 10:s skjutbanor och stridsvagnsfältet. Även om inte varje kantarellplockning blir extra njutbar av mullret får man tänka att det är för en god sak och att vi alla bidrar på vårt sätt genom att göra det möjligt för dem att öva och hålla hög kvalitet. Jag delar helt den uppfattningen.

Sedan var det frågan om reglerna. Det pågår just nu ett omfattande arbete att se över de svenska tillståndsprocesserna, förenkla regelverken och ändra tyngdpunkten. Ofta är det helt legitima intressen som står mot varandra, till exempel att bygga helt andra saker och intresset av att ha kvar mark för övning. Det är två helt legitima saker. Ytterst måste man göra en samlad bedömning. I dessa allvarstider läggs det mer tonvikt vid att se till försvarets intressen i bred bemärkelse.

På samma sätt var det när vi sa ja till ett antal havsvindkraftsparker på västkusten och nej till några som gick i rak riktning mot Kaliningrad – av uppenbara skäl, att inte äventyra förvarningen som Sverige skulle kunna få – trots att det var ett legitimt intresse. Det var fråga om mer havsvind, som också skulle vara bra. Ibland är det sådana beslut som en regering måste fatta. En del låtsas som att det inte finns sådana svåra avvägningar, men sådana är de.

Det är en missuppfattning att EU nu ska bygga försvar. Det verkar som att ju mer skeptisk man är till Nato, desto mer hoppas man att EU plötsligt ska uppstå som en ny försvarsorganisation, bygga drönarmurar och så vidare. Det är fantasifoster; det har över huvud taget aldrig varit aktuellt. Däremot brukar vi påpeka att upphandlingsregler, standardiseringar, förenklingar och tillståndsprocesser, det vill säga genuina EU-kompetenser, kan bidra till att de europeiska Natoländerna och icke-Natoländernas försvar blir mycket starkare.