Herr talman! Det här är komplext. Jag vill först bara bekräfta att det finns en oroväckande tendens att alla länder som är verbalt generösa med sådant som inte kostar budgetmedel – sin solidaritet, sitt helhjärtade stöd och sina stora tal – inte alltid lever upp till detta när det väl kommer till kritan, alltså när det gäller att leverera handfasta saker, pengar och sådant som kan explodera.

Det här är ett problem. Ingen är ivrigare än Natos generalsekreterare Mark Rutte att påpeka detta på varje möte med the coalition of the willing, som det heter. Vi hade senast i torsdags för en dryg vecka sedan ett digitalt möte med London som ordförande. Det är för många länder som pratar och lite för få länder som också gör saker och ting. EU kan inte göra så rasande mycket åt detta mer än att fatta beslut om det gemensamma europeiska. Därför är koalitionen minst lika viktig.

Nu till det som oroar mig allra mest just nu. Det är mycket som går bra i Ukraina, och det går bra i bemärkelsen att det går dåligt för Ryssland. Skadeglädje kommer man ingenvart med, men att det går dåligt på Ryssland på så många sätt är alldeles uppenbart. Icke desto mindre: I februari tar pengarna slut. Det här borde vara en larmklocka för väldigt många och är det nog också. Om vi inte enas om sätt att refinansiera Ukraina – både försvaret och budgetmässigt så att själva samhället fungerar – tar pengarna slut i februari.

Jag tror inte att alla har förstått vidden av en sådan händelse. Den får helt enkelt inte inträffa. Enskilda länder kan inte lösa detta själva, utan det måste ske gemensamt. Det kommer dessutom i ökande grad att ske med minskande amerikanskt stöd. Det kan vi tycka är dåligt, men det är USA som fattar amerikanska beslut. Det är också i det ljuset man ska se vikten av att vi når fram till ett beslut om frysta ryska tillgångar senare i år.