Herr talman! Den andra frågan är intressant. Jag misstänker att det redan finns så många olika krav på MFF:en att bara en bråkdel kommer att kunna levas upp till i slutändan.

Vi tycker till exempel att fördelningen och omprioriteringarna i långtidsbudgeten är ganska bra medan volymerna är alldeles för stora. Det är dessutom en tämligen gemensam svensk ståndpunkt. Det här kommer att bli en långa knivarnas natt så småningom. Där är vi inte ännu.

Jas 39 Gripen är ett exempel på vad vi menar med en sorts öppen europeisk produktion. Det vill säga att det är ett uppenbart svenskt flygplan, men det är också ett uppenbart industrisamarbete med väldigt många framgångsrika försvarsindustriföretag i USA, i Storbritannien och i Kärneuropa.

Vi driver ju på – inte minst med udden ibland riktad mot franska intressen – om att europeiskt inte betyder exklusivt EU. Det är viktigt att komma ihåg. Storbritannien är ett väldigt europeiskt land. Norge är ett väldigt europeiskt land. Att utesluta parter för att de inte är medlemmar i EU vore ett väldigt snävt synsätt. Det finns också goda skäl när det gäller den långsiktiga transatlantiska länken.

Frankrike har dock en del goda poänger. Vi behöver utveckla mer försvarsindustri i Europa. Det ger ett mindre ensidigt beroende av amerikansk försvarsindustri. Det håller vi med om.

Vi är ofta oense när det gäller att börja sätta procenttal på saker och ting. Om vi skulle vara väldigt snäva med detta nu skulle vi inte kunna ge saker till Ukraina för att de saker de behöver just nu främst är amerikanska. Det är alltså alldeles uppenbart en dålig idé.

Låt oss på lång sikt utveckla en bredare försvarsindustriell bas i Europa, men låt denna industribas av konkurrenskraftsskäl samarbeta med de andra bolag som är bäst i världen. Jas 39 Gripen är världens bästa stridsflygplan. Det är inte för att man först har valt vilka länder man ska samarbeta med och därefter produkter, utan man har valt de bästa leverantörerna som kan skapa den helhet vi behöver.