Herr talman! Snart är det dags för klimattoppmöte, och det kommer att äga rum i Brasilien. När man säger Brasilien är det många som tänker på världens lungor och vikten av Amazonas som intakt ekosystem.

På mötet kommer EU att förhandla med en gemensam röst. Förhandlingar pågår just nu, som sagt. Vad som går att säga är att den här regeringen har lagt väldigt mycket tid och kraft på att helt skamlöst och med stolthet deklarera att man kommer att gå skogsindustrins ärenden i alla dessa förhandlingar. Vi hör hur statsministern också här i talarstolen motiverar detta med att varje land måste se efter sina industriers intressen.

Vad man ska veta är att vi i Sverige inte ser ut att nå de mål som vi har satt upp i LULUCF. Statsministern har varit flitig tillsammans med sin finska motsvarighet och skickat brev och bett om flexibilitet. Men regeringen har inte lagt fram några förslag som går ut på att faktiskt nå klimatmålen som är kopplade till skogen.

Skogen i Sverige kan vara en klimathjälte, men den håller på att gå från hjälte till att släppa ut mer kol än vad som behöver lagras. Det finns en mängd olika förslag som handlar om att öka omloppstider och jobba med skogsägare för att få till ett mer hållbart och hyggesfritt skogsbruk. Av allt kol som är bundet i världens skogar finns 60 procent i de boreala skogarna, så det här är oerhört viktigt.

Min fråga till statsministern är: Om alla regeringar och alla länder motiverar sitt urvattnande arbete på samma sätt – Tyskland har sin bilindustri, Slovakien har sin fossilgas – var och hur ska länder kunna samarbeta för att nå Parisavtalet?