Fru talman! I denna sena timme tänkte jag i alla fall leverera två lugnande besked, som det heter.

Det första är till Gustaf Lantz: Ja, vi håller nu på att på olika sätt ta tillbaka kontrollen. Man måste då ändå fråga sig: Vem var det som tappade kontrollen?

Nu sitter vi här, som det heter, med de problem som beskrivs på ett väldigt träffsäkert sätt och som alltså har vuxit sig stora under en lång följd av år. Någon tappade kontrollen, och vi ägnar nu stor möda åt att ta tillbaka den kontrollen. Vi kan för den sena timmens och den salomoniska enhetens skull landa i att vi är överens om att den organiserade brottsligheten inte ska vara inne i vare sig rättsväsendets byggnader eller annan samhällskritisk verksamhet, eller för den delen några fastigheter över huvud taget. Det arbetet pågår offensivt på en lång rad olika fronter.

Det andra lugnande beskedet avser frågan om detta nu är något slags skenmanöver ägnad att bereda vägen för en storskalig privatisering av den svenska kriminalvården. Svaret är nej. Det finns inga sådana planer över huvud taget. Vad detta är ett uttryck för är en mycket pragmatisk inställning till på vilket sätt vi kan ordna en så effektiv expansion som det bara går för Kriminalvården.

Jag vill också säga – jag vet inte om det är ett lugnande besked eller inte – att det inte heller handlar om att Socialdemokraterna nu diskuterar frågan och att det skulle göra det omöjligt för oss att diskutera den. Tvärtom är det ju så att det inte är Socialdemokraterna som har aktualiserat frågan i första läget. Den diskuteras kontinuerligt mellan regeringen och Kriminalvården, vilket framgår av expansionsplaneringen från Kriminalvården. Den diskuteras i marknadsanalyser beställda av regeringen, men de analyserna landar alltså i att man förordar andra åtgärder än just den, i alla fall i detta läge.

Jag vill komma tillbaka till att jag för egen del, och jag tror att jag också talar för regeringen, har en mycket pragmatisk inställning till frågan. Vi kan nu se att det finns många seriösa aktörer i samhället som vill vara med i expansionen av kriminalvården, och då ska man ha väldigt goda skäl för att skära bort dem från processerna.

I det här läget pekar andra aktörer som analyserar frågorna framför allt på andra delar, exempelvis längden på hyresavtal. Vi ser som sagt över planreglerna när det gäller detta. Vi ser över andra frågor som är relevanta för upphandlingarnas längd.

Återigen: Jag är inte rigid på någon punkt utan tvärtom mycket pragmatisk. Vi fortsätter gärna den här diskussionen. Skulle det vara så att de aktörer som har stor insikt i de här processerna verkligen entydigt pekar på att det är i denna riktning vi borde gå stänger jag inte den dörren. Jag konstaterar bara att det i dag inte finns någon sådan stark efterfrågan, vare sig från Kriminalvården eller från andra aktörer som analyserar frågorna.

Vi följer dock frågan löpande, och jag kommer inte att hantera den från någon rigid ideologisk utgångspunkt utan helt pragmatiskt och målrationellt.