Fru talman! Tack även till Gustav Lantz för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna!

Jag börjar med den oro som Gustav Lantz gav uttryck för. Den kan jag omedelbart stilla. Det är klart att vi inte ska ha kriminella aktörer som är inne och äger fastigheter där vi har känslig verksamhet i Sverige. Det pågår också ett lagstiftningsarbete i den delen som, lite förenklat, handlar just om ett mycket långtgående säkerhetsprövningsarbete i relation till fastighetsöverlåtelser och annat. Det kommer naturligtvis också att vara helt avgörande på området.

När det gäller frågan om marknadsmisslyckande är inte det ett ord som jag själv har valt. Det handlar i stället om att se på vilka regler eller vilka omständigheter vi måste förhålla oss till när vi ska avgöra om man ska införa ett samhällsuppdrag eller ge en aktör ett samhällsuppdrag eller inte.

Jag är som sagt ingen principiell motståndare mot samhällsuppdrag, som vi har i stora delar. Vi har det i relation till Försvarsmakten, och det finns en lång rad andra statliga aktörer som har samhällsuppdrag. Det här är helt enkelt en pragmatisk fråga: På vilket sätt kan vi bygga så effektivt, säkert och lämpligt som det bara går?

Vad gäller Norrköpingsfallet har jag också läst om det och pratat med Kriminalvården om det. Den försening som det handlar om där är ungefär ett halvår. Det är i och för sig illa nog i ett läge där vi måste komma framåt. Detta är väl också ett resultat av att man där prövar ett annat sätt att upphandla, det vill säga att inte göra en upphandling i taget utan försöka bocka av olika aktörer inom ramen för en och samma process.

Man testar en dialogprocess för att reda ut alla relevanta frågor inom ramen för upphandlingen för att inte ha dem i senare skeden i processen. Men det är klart att man måste utvärdera detta noggrant och se om det är rätt väg framåt. Jag delar i varje fall utgångspunkten att varje försening naturligtvis är en försening för mycket i det här läget.

När det gäller samhällsuppdragsfrågan skulle det i sådana fall vara naturligt att ge detta till Specialfastigheter, som har en central roll här. Man kan väl säga att den del av expansionen där man kan tala om ett marknadsmisslyckande mer än i andra avseenden är klass 1-anstalterna, alltså de anstalter där vi har den högsta säkerhetsnivån. Där är Specialfastigheter i praktiken en helt central aktör.

Jag kan bara konstatera att Kriminalvården, precis som interpellanten Teresa Carvalho var inne på, har lyft detta i sina kapacitetsrapporter som en strategisk fråga som måste vara föremål för löpande överväganden. Och det är en strategisk fråga som övervägs löpande.

Det har gjorts en marknadsanalys av Svefa som pekar på ett visst mått av marknadsmisslyckande just i relation till klass 1-anstalterna. Men samtidigt landar man i slutsatsen att det finns andra åtgärder som är mer effektiva än samhällsuppdraget. Man pekar till exempel på att möjligheten till längre hyresavtal för att få in fler aktörer i processerna. Man föreslår inte samhällsuppdrag och så vidare.

För mig är det långa talets korta mening det här: Vi ser nu till att driva på expansionen på ett historiskt sätt. Om vi ändå ska göra en historisk jämförelse finns det trots allt mer än tre gånger så många platser den här mandatperioden som under de föregående två.

Jag håller däremot med om att vi gärna vill att det ska gå ännu snabbare och att vi vill få upp volymen ännu mer. Jag utesluter som sagt inte något av några principiella skäl. Gustav Lantz antyder, apropå valåret, på ett ganska elegant sätt att det skulle vara något slags rigid moderat ideologisk instinkt som gör att man inte vill överväga samhällsuppdrag på området. Det är det alltså inte.

Jag diskuterar gärna frågan vidare. Men här och nu ser jag att varken Kriminalvården eller andra aktörer, inklusive Specialfastigheter eller analytiker, pekar på det. Det handlar snarare om andra åtgärder som vi prioriterar.