Fru talman! Den 3 april i år frågade jag justitieministern här i riksdagens kammare om han ville införa en ny nivå i straffskalan för ekonomisk brottslighet och höja maxstraffet från dagens sex år till tio år. Då svarade justitieministern: ”Ja, det vill jag göra, och det vill jag mot bakgrund av att Socialdemokraterna under åtta år vid makten inte heller lyckades höja dessa straff när det gäller den allvarliga ekonomiska brottsligheten. Det är också därför vi har petat in det som en viktig del i det uppdrag som Petra Lundh leder när det gäller att se över straffen. Jag tycker att det är toppen att Socialdemokraterna har kommit till en punkt där de vill höja straffen. Men även i den här frågan är ni kanske tvåa eller möjligtvis trea på bollen.”

Fru talman! Nu, drygt ett halvår senare, står vi här igen, och nu är tongångarna lite annorlunda. Justitieministern verkar inte vara lika pigg på idén om att införa en ny nivå i straffskalan och höja maxstraffet för ekonomisk brottslighet. Höjt minimistraff från sex månader till ett år och skärpt straff för flerfaldig brottslighet kan för all del vara motiverat. Men varför ska man behöva begå flera brott innan straffet blir hårt nog? Och varför är användningen av hela straffskalan nog för att komma åt den grova, organiserade ekonomiska brottsligheten men inte när det gäller annan systemhotande brottslighet, där regeringen vill skärpa också maxstraffen? Det är den logiken som jag tycker haltar i justitieministerns svar.

Jag tänker också att tilliten till hela rättsstaten riskerar att urholkas när vanliga hårt arbetande människor i vårt land ser hur miljardbedragare kommer undan med bara några år i fängelse.

Jag kan inte låta bli att säga att det märks att vi går in i ett valår. När vi har den här debatten om vårt förslag om ekonomisk brottslighet flyttar justitieministern gärna fokus till regeringsunderlag som vi inte vet någonting om, till vad tidigare regeringar har gjort och så vidare. Det var treåringar när Magdalena Andersson var statsminister, trots att det nu är ett faktum att antalet barn under 15 år som är involverade i mordärenden har ökat med 500 procent under justitieministerns vakt.

Jag skulle uppskatta om vi kunde hålla oss till sakfrågan men kanske också visa lite mer ödmjukhet inför sakfrågans och situationens allvar.

Missförstå mig inte. Jag tycker naturligtvis att det är helt rätt att skärpa fler straff. Det är därför vi socialdemokrater, precis som Moderaterna, vill införa exempelvis upp till dubbla straff för gängkriminella. Det är också därför vi föreslår förändringen när det kommer till den grova organiserade brottsligheten.

Till sist: Apropå det lite mer politiska spelet som letar sig in i den här debatten sa justitieministern att han har fått ärva ett trasigt och bristfälligt straffrättssystem från Socialdemokraterna. Då kan man inte låta bli att undra hur trasigt och bristfälligt han tyckte att det var under alliansregeringens tid, alltså innan Socialdemokraterna skärpte ett åttiotal straff och kriminaliserade 30 nya gärningar.

Jag tycker som sagt att den typen av debatt inte leder så mycket framåt. Jag skulle hellre vilja höra motivet till att Gunnar Strömmer ser så olika på den systemhotande ekonomiska brottsligheten och annan brottslighet. Jag tror ändå att vi är ganska överens om att vi har ett enormt behov i det här landet av att strypa den kriminella ekonomin och om att den kriminella ekonomin hänger ihop med mycket av skjutningarna, sprängningarna och brandattackerna som fortfarande förpestar vårt land.

Varför vill Gunnar Strömmer inte gå hårdare åt den systemhotande brottsligheten?