Fru talman! God afton, herr minister! Det är glädjande att se att ministern ser pigg ut mitt i denna sena debattafton, trots att vi närmar oss 22.

Det är också glädjande att vi är tämligen överens när det kommer till behovet av och verktygen för att trycka tillbaka gängkriminaliteten. Egentligen är det bara två saker som vi socialdemokrater saknar. Det ena är att det behövs mycket mer för att bryta nyrekryteringen, lika mycket som för att låsa in brottslingarna. Det andra är att vi vill se en svensk maffialag med kollektivt straffansvar, incitament att ange gängtopparna, begränsningsåtgärder som reseförbud och kontaktförbud för identifierade gängkriminella samt möjligheten att komma åt gängens företagsverksamhet eftersom de allt oftare bedriver olaglig verksamhet i företagsform.

De kriminella gängen, som alltmer påminner om maffian, ägnar sig i allt högre utsträckning åt olika typer av ekonomisk brottslighet. Det är penningtvätt, skattebrott, bidragsfusk, bedrägerier och så vidare. I kombination med deras enorma vålds- och skrämselkapital går det inte att beskriva dem som något annat än brottslingar som utför systemhotande brottslighet. För att gå hårdare åt den ekonomiska brottsligheten har vi socialdemokrater föreslagit att införa en ny nivå i straffskalan för så kallade synnerligen grova ekonomiska brott och därmed också höja maxstraffet från dagens sex till tio år på motsvarande sätt som för narkotika- och misshandelsbrott.

Det här förslaget avfärdar, märkligt nog, justitieministern. Jag ska erkänna att det förvånar mig en smula. Tidöregeringen har ju knappast gjort sig känd för att ducka en straffskärpning, men någon gång ska väl vara den första. Eller så är det bara en viss typ av brottslighet eller vissa typer av brottslingar som ska straffas hårt, men det vore onekligen att blunda för hur gängvåldet hänger ihop med den ekonomiska brottsligheten.

Fru talman! Justitieministern vill i stället höja minimistraffet för ekonomisk brottslighet från sex månader till ett år. Han menar att det är stor träffsäkerhet i en sådan justering. Jag menar att den logiken haltar. Är inte själva definitionen av träffsäkerhet att lagstiftningen träffar den brottslighet som utgör den största samhällsskadan, det vill säga de som begår de allvarligaste brotten, de som borde sitta flera år längre bakom lås och bom?

Regeringen motiverar många andra straffskärpningar just på det sättet, det vill säga att man ska höja maxstraffet. Det är bland annat vad justitieministern har nämnt vad gäller dubbla straff för gängkriminella och höjt maxstraff för flerfaldig ekonomisk brottslighet. Det är taket, inte golvet, man går på. Det är också så utredningen som Gunnar Strömmer hänvisar till motiverar andra straffskärpningar, det vill säga maximistraffet för våldsbrott.

Justitieministern får gärna rätta mig om jag har fel, men är inte logiken att skärpta straff har både moralisk och praktisk effekt på så sätt att den som sitter bakom lås och bom inte kan begå nya brott och att det har normerande effekt? Men varför gäller det inte på samma sätt den ekonomiska brottsligheten som annan systemhotande brottslighet?