Fru talman! Jag vill inte alls vara onödigt polemisk i den här frågan eftersom jag vet att det finns ett genuint engagemang för frågan hos interpellanten. Jag vet också att det finns alltför många människor ute i vårt samhälle som har råkat illa ut och vilkas situation utan tvekan kan beskrivas som både en djup orättvisa och ett djupt och allvarligt övertramp. Men eftersom interpellanten för egen del är rätt insinuant och, skulle jag också säga, konspiratorisk i en del delar vill jag ändå klarlägga några saker.

Först och främst: När det gäller den påstådda passiviteten var interpellantens tidigare parti, ska jag väl säga, en väsentlig del av regeringsunderlaget under de föregående åtta åren. Jag vet inte vad som hände på detta område under de åtta åren, men jag vet att det i slutet av de åtta åren tillsattes en utredning efter ett enigt tillkännagivande här i riksdagen. Jag konstaterar nu att regeringen arbetar vidare utifrån det underlaget. Vi har redan gett i uppdrag till myndigheter på detta område att utgöra ett viktigt stöd för de personer som är berörda av adoption.

Vad gäller preskriptionsreglerna hänvisar interpellanten till FN-underlag som har 18 år på nacken. Jag kan bara konstatera att vi under den här mandatperioden, i år, har ändrat preskriptionsreglerna.

Vad gäller aktivitet på detta område skulle jag alltså säga att det är enklare att beskylla tidigare regeringar för passivitet än just den här regeringen.

När det sedan gäller Adoptionskommissionens betänkande tycker jag att det är naturligt att vi nu, när det bara har gått några få veckor sedan remisstiden för förslaget gick ut, arbetar igenom underlaget på ett seriöst sätt. Vi förhalar inte, men vi gör det på ett seriöst sätt. Vi ska naturligtvis återkomma både till riksdagen och till medborgarna i vidare bemärkelse om vägen vidare utifrån det underlaget.

Vad gäller ordet rättvisa vill jag avslutningsvis säga att jag inte har något som helst problem med att vare sig beskriva en del av de övergrepp som vi talar om här som djupt orättvisa eller att konstatera att frågorna om både preskriptionstiderna och straffen på detta område handlar om just rättvisa – det vill säga att det straffrättsliga systemets konsekvenser ska återspegla brottens allvar och de djupa orättvisor som de representerar.