Fru talman! Jag har inte sagt att inte samtliga partier stod bakom detta, vilket de gjorde. Det var väldigt bra. Men det var tack vare att medierna gav en push framåt i frågan som man bestämde sig för att starta en utredning.

Det är väldigt bra att ministern lyfter upp frågan om kompensation och framåtregler så att det här inte händer igen. Det vill nog ingen. Det jag däremot saknar i svaret är ordet rättvisa. Jag tycker att vi är skyldiga att åstadkomma rättvisa för alla dem som har varit med om det här.

Jag tänker läsa upp en text som en av dem som har varit med om det här har skickat till mig. Det är från en kvinna som i dag är 49 år gammal, och hon beskriver det hela så här: Jag togs i mitt hem när jag var nio månader gammal. Jag gömdes tills de hade hittat ”rätt” familj som kunde adoptera mig. Under tiden bytte man min identitet, mitt namn, min ålder och hela min historia. På papperet blev jag ett hittebarn, men i verkligheten var jag ett barn som hade stulits. Mina biologiska föräldrar letade vidare efter sin älskade dotter som försvann. Hon gick upp i rök en dag i december 1977.

Ministern! Det här är tyvärr inte ett enskilt fall. Tyvärr startar de flesta inte sitt sökande efter sin första familj förrän de är vuxna och i många fall inte förrän de själva har fått barn. Det gör att en preskriptionstid på 25 år inte är tillräcklig. Jag vill också påpeka att förhalandet av rättvisa gör att fler föräldrar från den första familjen, det vill säga de som stod med tomma armar och letade efter sina barn, riskerar att gå bort, och några har redan gått bort innan de ens fått upprättelse.

IPU, Interparlamentariska unionen, har kommit till samma slutsats som de adopterade, det vill säga att preskriptionstiden måste bort. Det var ett enhälligt beslut och visar verkligen hur angelägen frågan är.

Ibland förvånas jag av hur sakta behandlingen av frågan går här i Sverige. Man väntar på svar trots att man har alla underlag. Jämför man med andra frågor inom rättspolitiken som går emot remissinstanser, mot FN och så vidare går den här frågan i snigelfart. Jag antar att det har att göra med att det i det här fallet handlar om åtalade organisationer, organisationer som regeringar kanske inte har velat vara obekväma mot. Dessutom vore det ett sätt att erkänna att den svenska självbilden inte är så fin som vi historiskt sett framhållit.

Det här skulle också vara ett erkännande av att svenska staten som minst blundade inför detta. Det har funnits flera regeringar där man har gjort det.

Ministern nämner i sitt svar en utredning om människohandel. Men varför väntar Sverige med att ratificera FN-konventionen mot påtvingade försvinnanden? Det har ändå gått 18 år sedan undertecknandet, och man väljer fortfarande att inte ratificera. År 2019 fick vi kritik av FN på grund av det. FN-konventionen skulle faktiskt adressera preskriptionsproblematiken på ett bra sätt. Det är ett verktyg.