Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret och för det som låter som ministerns genuina engagemang. Benjamin Dousa listar flera satsningar för att stärka kvinnors rättigheter. Det handlar inte minst om UN Womens viktiga roll och om stöd till kvinnorättsorganisationerna. Det låter helt enkelt bra.

Men tyvärr visar regeringens egna siffror en annan bild än den som ministern vill ge. Regeringen har minskat biståndsbudgeten kraftigt. Det har framförts lite olika argument varje gång, men ofta har det handlat om att biståndet nu effektiviseras. Man antar att det ska signalera att det inte varit så effektivt tidigare, att man nu kan dra ned och att lika mycket kan göras ändå. Det är ju inte sant. Neddragningarna i finansieringen av utvecklingssamarbetet och nödhjälpen slår just nu obönhörligt, både mot matransoner för svältande människor och mot utvecklingssamarbete som ska göra världen bättre för fler; där ingår kvinnors rättigheter.

Regeringen vill få det att låta som att man i stället gör satsningar i och för Sverige. Men det viktigaste fokuset just nu är trots allt att sänka skatten mest för dem som redan har väldigt mycket pengar.

Den här neddragningen gäller också biståndet för jämställdhet. I faktiska kronor har det gått ned med 5 miljarder kronor från 2021 till 2024. Detta gör regeringen i en tid då motståndet mot kvinnors och flickors fri och rättigheter växer globalt, precis som ministern sa. Sverige har tidigare varit en ledande röst för jämställdhet och SRHR-frågor. Men i stället för att satsa har man nu dragit ned kärnstödet till just UN Women, och andelen bistånd med jämställdhetskomponent minskar.

Biståndet är inte bara en solidarisk handling utan är en investering i en säkrare och stabilare värld. Vår tids stora säkerhetshot – klimatkris, krig, hunger, pandemier och auktoritära regimer – påverkar oss alla, var i världen vi än bor och var det än sker. När ett samhälle kollapsar får det konsekvenser långt utanför landets gränser.

Sverige vinner på att världen går samman för att ta sig an gemensamma utmaningar. Därför är arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet inte bara en moralisk skyldighet och en medmänsklig handling utan även en nödvändig säkerhetspolitisk investering.

Listan på globala utmaningar är lång, och ofta är det kvinnorna som står i skottgluggen. De drabbas hårdast av våld, förtryck och diskriminering. Samtidigt kämpar de dagligen mot auktoritära krafter, destruktiva könsroller och ojämlika maktförhållanden. Nu vill den amerikanska administrationen dessutom göra kvinnor helt osynliga i allehanda dokument.

I krig, kris och katastrofer organiserar kvinnor hjälpen, håller ihop samhällen och driver förändring. Därför är investeringar i jämställdhet inte bara en fråga om rättvisa utan också en effektiv strategi för att uppnå hållbara resultat.

För att stärka kvinnors och flickors rättigheter är det centralt att bistånd i högre grad ges till kvinnorättsorganisationer eftersom forskning visar att det är starka lokala feministiska kvinnorättsrörelser som är den avgörande faktorn för att få jämställdheten att gå framåt.

Samtidigt som Benjamin Dousa säger sig värna kvinnors och flickors rättigheter ser vi de facto hur regeringens nya strategi just förbiser kvinnorättsorganisationer som nyckelaktörer och tappar den globala dimensionen av jämställdhetsarbetet.

Kvinnorättsorganisationer arbetar under svåra villkor, och de riskerar nu att stå svagare. Jag vill därför upprepa mina frågor till Benjamin Dousa. Hur motiverar man ambitionssänkningen för den globala dimensionen, och varför har kvinnorättsorganisationer inte längre ett eget mål i strategin?