Fru talman! Jag och Linnéa Wickman är som sagt helt eniga om att det brutala våldet måste få ett slut. Det blir bara värre och värre. Den senaste E1-planen som har lagts fram kommer dessutom att på ett illegalt sätt tvångsfördriva många palestinska familjer. Vi ser en tydlig radikalisering av den israeliska regeringens politik, och har sett det i många månader.

Jag tror att det mest verkningsfulla verktyget vi kan använda oss av här, om vi ändå ska vara lite ärliga, är att gå fram med mycket tuffare sanktioner mot både de mest extrema ministrarna i den israeliska regeringen och fler våldsamma bosättare. Det är personer som är direkt farliga och som verkligen borde sanktionslistas av EU. Jag samarbetar gärna med Linnéa Wickman och resten av kammarens riksdagsledamöter om hur vi kan få med oss fler EU-länder på den mycket tuffa linje som Sverige har.

Av det jag har sett och hört – jag har också pratat med många följeslagare – är initiativet beundransvärt och mycket konstruktivt. Men det handlar som sagt om prioriteringar. Nu väljer vi, särskilt med anledning av det vi har sett i Gaza, att prioritera till exempel hälsosektorn.

Vi vet att det kommer att ta år, kanske till och med decennier, att få en fungerande hälsosektor på plats i Gaza. Vi ska se till att stötta både Egyptens förmåga att ta emot palestinska familjer med vårdbehov och den jordanska sjukvårdskapaciteten men också på Västbanken. Det tror jag är otroligt viktigt för att minska mänskligt lidande.

Det här handlar om var vi, med den begränsade budget vi har, kan göra allra störst nytta. Jag tror att vi, där vi är just nu, kan göra störst nytta delvis i hälsosektorn och delvis genom att som sagt främja institutionernas kvalitet och att se till att Västbanken får ett mer levande näringsliv som kan blomstra, som kan exportera och som kan anställa. På så sätt kan vi förbättra levnadsvillkoren för inte bara några hundratals familjer utan för tiotusentals, hundratusentals, miljoner människor som lever på Västbanken.

Om det sedan skulle visa sig inte fungera i längden omprövar vi hela tiden allt bistånd i den bemärkelsen. Men det är det vi vill åt. Vi vill hjälpa i volym, så många på Västbanken som det bara är möjligt, och förbättra levnadsvillkoren, göra livet mer demokratiskt, skapa sysselsättning och jobb och se till att fler mammor och pappor på Västbanken kan gå till jobbet.