Fru talman! FN larmar om att attackerna på palestinier som brukar sin mark nu under olivskörden är fler än någonsin och att olivlundar lämnas oskördade. Det handlar om kostnader om hundratals miljoner kronor för palestinska bönder när de inte kan bruka sin mark.

Palestinska barn kan inte ta sig tryggt till skolan för att de på vägen attackeras av israeliska bosättare eller trakasseras av israelisk militär när de ska gå igenom check-points.

Den internationella domstolen, ICJ, har beslutat att Israel måste avsluta sin olagliga ockupation av Palestina och att varje stat har ett ansvar för att bidra till att överträdelserna mot folkrätten avslutas. Då måste vi kunna förvänta oss av en svensk regering att den inte gör det motsatta.

Följeslagarna finns på marken. De följer barn till skolan, skyddar civila och dokumenterar övergrepp. Det är ju de som rapporterar till bland annat FN och omvärlden vad de ser. De visar också att det är någon som ser och som bryr sig, i en väldigt hopplös och förtvivlad situation.

I debatten hänvisar ministern till att Sverige stöder FN:s program för mänskliga rättigheter och deras närvaro på Västbanken. Det är viktigt. Men de säger också i sin egen rapport att det finns tre aktörer som är särskilt viktiga och avgörande för skyddet av civila. En av dem är just följeslagarprogrammet. En annan är Rabbis for Human Rights, som i svenska medier uttryckligen varnade för att ett indraget svenskt stöd skulle försvaga hela det internationella skyddsarbetet på plats, eftersom Sverige har spelat en oerhört viktig roll.

I rapporten vädjar FN och civilsamhället om ökade resurser och samarbete för att man över huvud taget ska kunna möta de extrema nivåer av våld som vi ser. De uppmanar nu till att snabbt utöka skyddsaktiviteter som fungerar, alltså motsatsen till vad den svenska regeringen de facto har gjort.

Medarbetarna i FN-organet för mänskliga rättigheter konstaterar också att det är följeslagarna som de kontaktar för att få en bild av situationen i utsatta lokalsamhällen. De står alltså inte själva för samma civila skyddsinsatser som följeslagarna gör och ersätter inte deras insatser.

Unicef har utvärderat följeslagarprogrammets insatser kopplat till just barn och har kommit fram till att det är en viktig insats för palestinska barns skolgång. När man frågar barnen själva säger de att de behandlas bättre av israeliska soldater när följeslagare finns på plats. Det gör såklart att de och deras föräldrar blir mer säkra och att föräldrarna vågar skicka sina barn till skolan.

Fru talman! Ibland kan det bli fel. Beslut som man fattar kan få konsekvenser som man kanske inte riktigt har föreställt sig. Jag undrar om regeringen verkligen, när de skrotade strategin för Palestina och tog fram en ny strategi för hela Mellanöstern och inkluderade till exempel att religiösa minoriteter ska skyddas, hade tänkt sig att det skulle leda till att de drog in stödet till en trosbaserad aktör som faktiskt bidrar till skydd för både kyrkor och kristna byar. Tänkte regeringen på att deras beslut skulle leda till att det skulle bli svårare för palestinska barn att kunna gå till skolan?

Jag är trots allt övertygad om att jag och ministern är överens om att stärkt tillgång till utbildning är bland det viktigaste vi kan göra för att palestinska flickor och pojkar ska få en ljusare framtid.

Det är dags för regeringen att göra rätt. Jag undrar vad som kommer att krävas utifrån situationen på marken för att regeringen ska omvärdera sin position.