Fru talman! Linnéa Wickman och jag är helt överens om att den expansiva bosättarpolitiken och det grymma bosättarvåldet måste få ett omedelbart slut.

Jag besökte Västbanken i slutet av förra året, och jag besökte en förort till Ramallah. Där såg jag med egna ögon den brutalitet ungdomar från bosättningar utövade mot civila palestinier. De brände bilar, slängde stenar och tuttade eld på ett helt bostadshus där det också fanns barn. Jag har sett det med egna ögon. Det här tycks inte få något slut, utan det bara fortsätter i ännu större omfattning. Det känns som att när världens blickar med rätta har varit på Gaza är Västbanken delvis bortglömd. Det är därför det är otroligt viktigt att ha den här typen av debatter och bidra till att ha en sansad diskussion om vad vi ska göra med Palestinabiståndet.

Problemet är att våra resurser är ändliga. Jag tycker att programmet i grund och botten är mycket konstruktivt, och jag har träffat många av dem som har deltagit. Några av dem är folkvalda i den här kammaren, och de har gjort stora insatser för den palestinska befolkningen. Men med ändliga resurser måste man också prioritera. Omläggningen av Palestinabiståndet fokuserar just nu mer koncentrerat på ekonomisk utveckling, på att stödja verksamheter att hantera de mycket omfattande hälsoutmaningar som följt av kriget och på att främja reformer som behövs för demokrati och god samhällsstyrning i Palestina. Jag tror att vi är helt överens om att det är saker som behövs.

Våra resurser är som sagt ändliga, och vi vill nu fokusera lite mer långsiktigt på att bygga den typen av institutioner som på medellång och lång sikt främjar demokrati, på att institutionernas kvalitet ska öka och på att människorna på Västbanken ska kunna känna lite framtidshopp.