Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag börjar med att säga att regeringen inte kan fortsätta att skylla på Sida när det gäller det avslutade stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det var ju en direkt följd av att man avskaffade strategin och skar ned biståndet just för Palestina, och det är allvarligt. Följeslagarprogrammet är unikt i sin närvaro på marken, i sin förmåga att förebygga våld, i att skydda civila och i att dokumentera människorättsövergrepp.

Fru talman! I skuggan av de fruktansvärda brott mot mänskligheten som många experter beskriver som ett folkmord i Gaza har våldet från illegala israeliska bosättare på Västbanken och i östra Jerusalem nått extrema nivåer samtidigt som straffriheten består. Palestinier trakasseras, misshandlas, fördrivs och dödas utan rättsliga konsekvenser. FN konstaterade att förra året var det värsta året för bosättarvåld på över 20 år. I år har attackerna ökat ytterligare. Genom att förstöra mark, skördar, boskap, egendom och hem hindrar man människor från att bruka sin jord. Det märks särskilt under olivskörden, där försörjningen för och livskraften i lokalsamhällen slås sönder.

Den israeliska regeringen har dessutom genom minister Ben-Gvir beväpnat bosättare med tiotusentals automatvapen. Deras handlingar skyddas eller förbises helt av militären medan den israeliska regeringen fattar beslut om nya bosättningar.

Över tusen palestinier har dödats på Västbanken de senaste åren. Fler har fördrivits, och över 20 byar har utraderats. Varje attack, varje fördrivet hem och varje ny bosättning för oss längre bort från en tvåstatslösning där både israeler och palestinier kan leva i fred, i frihet och i säkerhet. Det här är en medveten strategi för att underminera en framtida fred. Det är också mot den bakgrunden som det är så svårt att förstå regeringens motvilja att ompröva stödet till följeslagarprogrammet. Att tala om internationell rätt och att tvåstatslösningen är viktig betyder också att vi måste agera när folkrätten kränks, inte att vi drar oss undan när vårt engagemang behövs som allra mest.

Följeslagarprogrammet startade 2002 efter att kyrkor hade slagit larm om behovet av internationell närvaro för att skydda civilbefolkningen. Sedan dess har svenska kyrkor med hjälp av svenskt bistånd gjort ett oerhört viktigt arbete för att säkra en internationell närvaro. Hundratals svenskar har tjänstgjort som följeslagare, följt barn till skolan, dämpat våld och gett trygghet i en vardag som är präglad av våld och ockupation.

När Sverige drog in sitt stöd varnade flera israeliska människorättsorganisationer, till exempel Rabbis for Human Rights, för konsekvenserna. De sa att ett bortfall av svenskt stöd skulle slå hårt mot skyddet av civila och mot fredsarbetet.

Nu ser vi vad de varnade för. Byarådet i al-Tuwani i Masafer Yatta säger att det inte längre finns någon att ringa. Bosättarna attackerar dem. De ringer militär och polis, och de kommer och arresterar dem i stället. Våldet bara fortsätter. Om vi vill satsa på något över huvud taget är det mer internationell närvaro. Det är deras sista chans.

Nu ser vi hur svenska kyrkor har kraftsamlat för att skicka ut en ny liten grupp av följeslagare i januari. Men nu är frågan om regeringen kommer att låta kyrkorna ensamma ta ansvaret för att skydda den palestinska civilbefolkningen.