Fru talman! Jag ska försöka att inte upprepa allt som sades i den tidigare debatten – bara lite grann.

Det är svårt att inte förvånas över regeringens uppenbart otydliga och inkonsekventa hantering av biståndet.

Å ena sidan talar regeringen sig glödande varm för transparens, tydlighet och effektivitet. Det ska vara enkelt för den svenska skattebetalaren att se vart pengarna går. Likaså ska högriskprojekt undvikas när det kommer till mer långsiktiga utvecklingsprojekt. Rättsstatens principer ska råda, och korruptionen är ett rött skynke.

Å andra sidan verkar mycket av det här inte gälla när det kommer till målet om att koppla samman migrationspolitiken med biståndspolitiken. I kampen om att utvisa de personer som enligt beslut inte ska vistas i Sverige – så är det absolut – verkar man vara beredd att ta till alla metoder som står till buds. Hur ska man annars förklara detta med de 100 miljoner kronorna som har getts till Somalia, som är världens näst mest korrupta land? Självaste premiärministern har fått vara med och tycka till om projektets inriktning. Landet anses alltså vara ett högriskland. Det här är då samtidigt som regeringen har valt att avsluta långsiktiga utvecklingsprojekt i just högriskländer, som Myanmar, Kambodja, Burkina Faso, Mali, Afghanistan, Sydsudan och Palestina.

Det duger inte att man gömmer sig bakom Världsbanken eller olika FN-organ – att det är de som har genomfört detta. De gör säkert ett alldeles utmärkt jobb och gör så bra saker som möjligt med pengarna. Det är själva ansatsen, grunden och besluten som är inkonsekventa och faktiskt direkt märkliga.

Samtidigt som regeringen ställer allt högre krav på att exempelvis civilsamhället ska administrera sönder sig för att visa att pengarna inte under några omständigheter hamnar i korrupta händer väljer regeringen att till exempel indirekt avlöna den somaliske premiärministerns släktingar. Det är löner som i jobbskapande projekt skulle kunna försörja flera hundra människor i samma land.

Det finns en fråga som har vuxit sig allt starkare under hösten i takt med att den här skandalen har vuxit. Tänk om regeringen måste välja mellan å ena sidan att utvisa de illegala migranter som vi har här och som inte ska vara här och å andra sidan projekt som främjar demokrati och minskad fattigdom. Vad väljer man då när det kommer till biståndspengarna?

Sedan måste jag säga att de svar som biståndsministern gav snarare väcker fler frågor. Låt mig börja med att ställa om två av frågorna, som ministern och regeringen borde kunna svara på. För det första antyder ministern i sitt svar att det finns andra överenskommelser som liknar den med Somalia eller åtminstone att det är på väg. Vilka länder är det? För det andra har den somaliske premiärministerns uttalanden varit direkt antisemitiska och Hamasvänliga. Har det på något sätt påverkat de här 100-miljonersprojekten?