Herr talman! Vi kan ha ännu en lång debatt om vad EU egentligen borde tycka i fråga om Mellanöstern. Nu är detta en återrapportering av vad som hände, och detta var en ganska liten punkt på detta råd. Andra saker var betydligt större på just denna dagordning. Alla vet dock att vi har haft långa diskussioner om Mellanöstern.

Just nu skulle jag säga att den bräckliga freden ändå ger ett visst hopp. Europeiska rådet noterade mest att en sådan process har kommit igång. Den är känslig och kommer att kräva väldigt mycket av väldigt många.

Europeiska rådet konstaterade också att EU inte är någon huvudspelare i detta. Man kan tycka vad man vill om den amerikanska administrationen, men sammantaget är det de som just nu leder arbetet, som just nu ser någorlunda positivt ut. Men inte heller där finns det skäl att inteckna några segrar i förväg.

När det gäller klimatpolitiken fattar Europeiska rådet enhälliga beslut, som vi i kretsen här inne vet. Det betyder att texterna ofta inte är extremt distinkta, framför allt inte i frågor där man tycker rätt olika. Om man ska förena ett antal länder som nu har de lägsta klimatambitionerna, för att uttrycka det på det sättet, eller som ser de allra största industriella riskerna hemma hos just sig själva med dem som tvärtom ser klimatomställningen som en stor konkurrenskraftsmöjlighet blir det naturligtvis till viss del urvattnade texter.

Jag tycker ändå att det var en framgång att vi kunde landa i enhällighet, att det finns en gemensam syn på att hålla fast vid målen och att kommissionen ska återkomma med ett antal flexibiliteter. Vi har efterfrågat sådana när det gäller skogen, av helt uppenbara skäl. Andra har efterfrågat dem på andra områden. Det kommer säkert att kunna beskrivas som eftergifter. Jag beskriver det som en möjlighet för EU att hålla fast vid högt uppsatta mål.