Fru talman! Tack, biståndsministern, för svaret, som var kortfattat! Jag förstår att statsrådet vill säga så lite som möjligt om den här skandalen – för det är vad det är.

Statsrådet talar om biståndets reformering, som han har genomfört, och om generella principer som numera ska gälla för svenskt bistånd. Det finns goda ambitioner hos regeringen att reformera biståndet, och det är bra.

Men vi ser nu den här skandalen, det här moraliska haveriet. En svensk regering betalar mutor – det går inte att säga att det är något annat – till en av världens mest korrupta regimer för att den ska ta emot utvisningsdömda somaliska medborgare, något man är skyldig att göra enligt folkrätten. Det är ett haveri, och det är häpnadsväckande att regeringen inte ens har vett att skämmas för den här hanteringen.

Det handlar om 100 miljoner kronor i svenska biståndspengar, skattepengar som skattebetalare har jobbat ihop och betalat in till staten, samtidigt som man har lagt ned en massa annat bistånd till Somalia. Det är bistånd som har gått till exempelvis kvinnors deltagande i politiken, till att motverka radikalisering hos unga och till att hjälpa fattiga jordbrukare på landsbygden att införa bättre metoder för ett hållbart jordbruk. Detta lägger man ned. Men man flyttar pengar, 100 miljoner kronor, så nära premiärministerns kansli som möjligt som en del av en överenskommelse om att ta emot utvisningsdömda.

I medierna och i debatten har biståndsministern och andra företrädare för regeringen sagt att det handlar om att de har börjat ställa krav på Somalia: Nu ställer vi minsann krav – det gjorde inte ni under er regeringstid. Men nu är det krav från oss som gör att de uppfyller sina åtaganden.

Det där är helt bakvänt. Det är inte Sverige som ställer krav på Somalia. Det är Somalia, världens näst mest korrupta land, som ställer krav på Sverige: Betala pengar till oss så kanske vi uppfyller våra åtaganden. Sverige säger, naivt nog eller möjligen cyniskt nog: Javisst, varsågoda, här får ni!

Vi gör det först via Världsbanken. Sedan funkar inte det, och då gör man det via UNDP. Nu har det kommit fram att man gör det också via IOM, ett annat FN-organ. Det är 5 miljoner kronor som har gått till att anställa tre personer, enligt uppgift släktingar till folk i premiärministerns innersta krets, som ska syssla med – oklart vad, för när journalister begärt ut handlingar är 90 procent maskat. Det går inte att utläsa vad de här människorna egentligen ska göra.

Det här är inget annat än ett haveri i svensk biståndspolitisk historia. Jag har suttit i riksdagens utrikesutskott sedan 2006, och jag har inte sett något som ens är i närheten av detta. Biståndsministrarna – den nuvarande, Dousa, och den dåvarande, Forssell – är lite stolta över det här. Det är det som förvånar mig allra mest.