Fru talman! Tack till ledamöterna för den fortsatta debatten kring dessa frågor!

Det ankommer inte på mig som socialminister att utvärdera enskilda aktörer i Region Stockholm på det sättet. Men jag kan konstatera att det är otroligt angeläget att vården förbättras i alla regioner och att de nationella satsningar som nu görs kommer patienterna till del.

Vad gäller remittering till nationell högspecialiserad vård, som Anna Vikström var inne på och som jag själv lyfte i mitt anförande, gäller detta tyvärr inte bara Region Stockholm. Denna kapacitet finns på flera ställen i Sverige, men regionerna väljer att inte remittera. Jag tycker att det är anmärkningsvärt och faktiskt ovärdigt. Man kan verkligen fundera på vad det gör med skattemoralen om man inte nyttjar denna kapacitet för att ge hjälp och stöd till personer som tillhör de mest utsatta i vårt land. De får inte bästa möjliga vård och behandling när multiprofessionella team står redo att ge just detta. Jag tycker att vi behöver hitta sätt att se till att detta nyttjas i mycket större utsträckning.

Jag håller med om att det är viktigt att diskutera också samhällsekonomi och skattemoral i relation till dessa frågor. Det är otroligt viktigt att det fungerar tillräckligt väl och att detta nyttjas på bästa möjliga sätt när vi samlar in skatter från medborgarna, och särskilt när vi höjer skatter. Det här är viktiga diskussioner att föra – jag tycker inte att det är konstigt att man gör det. Men vi ska naturligtvis göra det ordentligt och på ett bra sätt.

Ätstörningsvården i Sverige är i behov av förbättringar. Ledamoten Kallifatides lyfter ett antal citat ur en rapport som riktades till en enskild aktör, som jag väljer att inte recensera ytterligare. Men de utsagorna om den enskilda aktören kan i större utsträckning riktas mot ätstörningsvården i Sverige – det visar Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Den bedrivs inte i tillräcklig utsträckning med utgångspunkt i kunskap och beprövad erfarenhet. Den typen av invändningar kan riktas mot ätstörningsvården generellt i Sverige. Mitt huvudsakliga uppdrag är att försöka få den att fungera bättre.

Jag är glad för att tillgängligheten i Region Stockholm har ökat rätt dramatiskt på senare tid jämfört med inte bara 2022 utan även 2023 och 2024, då väntetiderna var mycket långa. Det är bra att tillgängligheten ökar.

Jag noterar samtidigt en diskussion om innehållet i vården. Men jag tycker också att det är bra att den bedrivs med fokus på samsjuklighet och att det finns möjlighet till insatser när det gäller bakomliggande orsaker till ätstörningar. Det kan i många fall handla om olika typer av psykiatriska tillstånd eller diagnoser som behöver behandlas samtidigt. Det är bra när så kan ske.

En allmän reflektion kring det här ämnet är också att vi, enligt Bris rapport, sedan 2016 har ungefär 400 procent fler samtal till Bris som rör ätstörningar. Här finns en stor och viktig debatt att föra i vårt land. Vad är det för ideal som unga människor matas med, timme ut och timme in, som gör att de leds in i alltmer destruktivt innehåll? Ätstörningar har ofta många och komplexa orsaker, men det går inte att blunda för att de oerhört skeva skönhets- och kroppsideal som via sociala medier ofiltrerat sprids till våra barn, timme ut och timme in, är en stor bov i detta drama. Vi kan inte bara diskutera vården vid ätstörningar utan måste också prata om vad som orsakar ätstörningar.