Fru talman! Jag vill tacka interpellanterna och övriga deltagare för debatten.

Först lite formalia: Vem som svarar på interpellationer regleras av de lagar, förordningar och föreskrifter som gäller. Man svarar på det som bedöms ligga inom ens ansvarsområde. Så fungerar det, och det är därför jag är här och svarar på dessa interpellationer. Man kan förstås diskutera om de är rätt utformade. Men skälet till att jag är här och besvarar dem styrs av de regler som Regeringskansliet har att rätta sig efter.

Så till frågeställningen. Min uppfattning är att ätstörningsvården i Sverige inte fungerar tillräckligt väl i dag, och det är jag tvärsäker på. På många ställen görs ett gott arbete, men alltför ofta använder man inte de bästa tillgängliga metoderna. Man bedriver inte verksamheten enligt den kunskap och beprövade erfarenhet som har växt fram, och man följer inte Socialstyrelsens riktlinjer i tillräckligt hög utsträckning.

Något som jag finner stötande och djupt ovärdigt Sveriges ätstörningsvård är att vi har kapacitet i den nationella högspecialiserade vården, som finns på fem platser i Sverige, som är underutnyttjad. Människor får inte tillräckligt bra vård och behandling för att regionerna inte remitterar till den bästa ätstörningsvården i Sverige. Jag tycker att det är förbluffande och mycket allvarligt.

Bland annat därför gör nu regeringen en riktad satsning på ätstörningsvården för att för det första se till att implementera riktlinjerna på ett bättre sätt och för det andra se till att vi nyttjar den kapacitet vi har i landet för att ge mycket sköra och utsatta människor med ofta väldigt svåra problem bättre vård och behandling. Där ligger mitt fokus: att få det hela att fungera bättre och att fler personer ska få rätt hjälp i rätt tid. Då spelar tillgänglighet och kvalitet en stor roll.

Jag har själv besökt Stockholms centrum för ätstörningar. Det var inte särskilt länge sedan jag var där. Jag fick ett gott intryck av verksamheten och hur man bedriver den. Det gäller inte minst att man arbetar med det som Anna Vikström beskriver, nämligen med samsjuklighet, och att man i samband med vården också försöker hjälpa vid andra psykiatriska tillstånd och diagnoser. Sedan är det här inte alltid enkelt. En del personer är mycket sköra och utsatta. Ibland kan det här vara svårt att genomföra i praktiken, men icke desto mindre är det viktigt att man har ambitionen att följa de riktlinjer som finns.

Vad gäller Stockholm får jag dock också signaler från en del medarbetare i verksamheten som hör av sig till mig om att de inte tycker att det fungerar tillräckligt väl. Det finns också en levande diskussion i Region Stockholm om vårdens innehåll och omfattning. Huruvida den har förändrats på olika sätt när man har ökat sin tillgänglighet är en bra och viktig diskussion som behöver föras.

Vad gäller väntetiderna är det bra att tillgängligheten i ätstörningsvården i Region Stockholm har ökat. Det har gått relativt snabbt på slutet att kraftigt öka tillgängligheten, vilket är väldigt bra. För ett par år sedan var det i stället mycket långa väntetider. Personer som skrevs ut från ätstörningsvården kunde få vänta länge innan de fick komma tillbaka i den mån de behövde det. Att öka tillgängligheten är helt avgörande.

I det avseendet kan man rikta kritik mot ledningen. Den genomförde detta utan att ha en tydlig plan för hur tillgängligheten skulle komma på plats.