Herr talman! Att värna det svenska språket och kunskaperna i de andra nordiska språken är vi helt eniga om är otroligt viktigt. Svenska språket är ett litet språk sett till antalet som talar det, och danska och norska är ännu mindre språk. Det är viktigt att behärska sitt eget modersmål och att behärska eller åtminstone förstå norska och danska. Det är också viktigt att unga människor får titta lite på isländskan, som är en del av vårt urspråk från början.

När det gäller skolans roll finns läroplaner och kursplaner som tydligt talar om vad som ska läras ut i det avseendet. Men jag skulle vilja poängtera en sak. Runar Filper glider över till svenska språkets ställning. Jag delar uppfattningen att svenska språket i mångt och mycket är hotat. Å andra sidan måste man också se att engelskan fungerar som ett sätt att kommunicera med människor i hela världen som vi annars inte skulle kunna kommunicera med. Sverige som ett internationaliserat land, ett av världens mest exportberoende länder, måste ha bra undervisning också i engelska språket.

De stora satsningar som regeringen och församlingen har ställt sig bakom handlar om läsningens betydelse i den svenska skolan. Vi satsar nu ungefär en halv miljard kronor varje år, bland annat en halv miljard till skönlitteratur i skolan. Den är i huvudsak svenskspråkig. Vidare går ungefär en halv miljard varje år till riktiga läromedel och faktaböcker. Det är en otrolig insats inte bara för att stärka läsningen i svensk skola utan den behövs också eftersom 20–25 procent av dem som lämnar grundskolan i Sverige inte kan läsa ordentligt. Böcker har en helt avgörande betydelse där. Det är också ett sätt att stärka det svenska språket och sprida svenskspråkig litteratur till alla våra barn och ungdomar.

Dessa två frågor hänger ihop. Läroplaner och kursplaner ska fokusera på unga människors rätt och krav på att lära sig en del om våra nordiska grannspråk, även kopplat till svenska språket och läsningen.