Herr talman! Tack för svaret, landsbygdsministern!

Matprodukter och livsmedel har alltid producerats på landsbygden. Det svenska jordbruket har därigenom fört vidare en viktig del av vårt kulturarv. Svenska mat- och hantverkstraditioner som är sprungna ur det gamla bondesamhället riskerar att förglömmas och förändras i rask takt i dagens nydanande samhälle. Nedärvd kunskap om vardagliga och naturliga sysslor som att sylta, safta, salta, röka och torka är på väg att försvinna hos nya generationer.

Blodmat av olika slag var vanligare förr, när man var noga med att ta till vara allt ätbart på slaktdjuren. Det kunde vara svartsoppa, blodkorv, blodpalt, paltbröd med mera. Det kunde handla om brödbak och gamla mjölkrätter. Att ta vara på allt det som var självklart under självhushållningens tid är inte lika självklart i dag. Målsättningen borde vara att bevara det arv som annars riskerar att gå förlorat.

Jag tror att det är viktigt med olika initiativ. Tänk vilka skatter som finns i hemmen i form av mormors, farmors och mammas gamla handskrivna recept! Mat bär på identitet, kultur och historia.

Det finns som sagt många skyddsvärda anrättningar. Varje landsdel har sina egna landskapsrätter och bär på mattraditioner med sin egen historia.

Med detta i beaktande finns det ändå goda skäl till svensk märkning av unika och folkligt förankrade livsmedel och jordbruksprodukter. Likväl saknas en nationell märkning som skydd för kulturhistorisk mat. Detta skulle kunna bidra till att fånga intresset ytterligare för både maträtt och plats, främja besöksnäring och landsbygdsutveckling och kanske även bidra till regional tillväxt i hela landet.