Herr talman! Jag vill först rikta ett stort tack till Per-Arne Håkansson för att han gång på gång i riksdagens kammare lyfter upp frågan om Raoul Wallenberg-institutet i Lund. Jag vill också tacka Ewa Pihl Krabbe för att hon driver frågan aktivt, inte minst i de här debatterna.

Jag vill även tacka statsrådet för svaret, även om jag tycker att det är en besvikelse. Vi upplevde under den förra interpellationsdebatten att det förra statsrådet, Johan Pehrson, hade en mer positiv inställning och verkade mer angelägen om institutets framtid. Det var också därför vi förstod det som att han uppmanade institutet att ansöka om pengar. Den känslan tycker jag inte alls att man får av det nuvarande statsrådets mycket kortfattade svar. Jag hoppas att vi kanske kan få lite mer besked under debatten.

Jag vill påstå att Raoul Wallenberg-institutet i Lund är en avsevärd nationell resurs med en mycket bred verksamhet. Man bedriver forskning om mänskliga rättigheter i världen och har direkt verksamhet i ett fyrtiotal länder för att stärka respekten för rättsstatens principer och mänskliga rättigheter, i syfte att främja en demokratisk utveckling. Jag menar att det är mer angeläget än någonsin nu när demokratin är på tillbakagång och vi ser dagliga, omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte minst i krigshärdar som Ukraina, Palestina och Sudan.

Raoul Wallenberg-institutet åtnjuter ett mycket högt internationellt anseende. Det visade sig inte minst förra året då FN vände sig till institutet när det gällde att granska de anklagelser som förts fram mot UNRWA om kopplingar till Hamas. Raoul Wallenberg-institutet var en av de tre forskningsinstitutioner i världen som bidrog till den granskningen och det arbetet. Det säger lite om den status som Raoul Wallenberg-institutet har i det internationella forskningssamhället.

Raoul Wallenberg-institutet kartlägger dessutom brott mot folkrätten i en databas som är unik i sitt slag. Man driver också det bibliotek som vi hörde om tidigare och som samlar grundfakta om mänskliga rättigheter. Även det är världsunikt.

Herr talman! Raoul Wallenberg-institutet är en nationell resurs. Då är frågan varför man inte har någon nationell statlig grundfinansiering. Det kan väl inte bero på att det här är ett institut som inte ligger i Stockholm? Det vill man inte tro.

Frågorna om finansieringen blev akuta förra året, när bibliotekets framtid var i fara. Då löstes det genom ett tillfälligt tillskott. Det var gott så, men det skjuter bara fram problemet några år – till nästa regering, kanske man kan tänka.

Som jag sa tidigare uppmanade det förra ansvariga statsrådet, Johan Pehrson, i en DN-artikel i våras institutet att ansöka om permanenta medel från regeringen. Efter en sådan uppmaning hade man förhoppningen att regeringen skulle prioritera frågan i budgetförhandlingarna. Men det har man uppenbarligen inte gjort. Tvärtom får vi ett ganska korthugget svar när vi nu återigen tar upp frågan – det enda vi får veta är att regeringen skjuter till pengar till forskning 2028. Det är alltså 2025 nu. Min fråga till statsrådet är: Är det detta som är beskedet nu: att man helt enkelt får vänta till 2028?