Fru talman! Regeringens proposition handlar vid första anblick om något ganska tekniskt – sekretess i ärenden om så kallade strategiska nettonollprojekt. Men bakom de ganska byråkratiska orden döljer sig en fråga som går rakt in i kärnan av den svenska demokratin: Hur mycket insyn ska medborgarna ha i de beslut där staten vägleder, påverkar eller investerar i näringslivet?

EU:s nettonollförordning, som trädde i kraft tidigare, syftar till att stärka Europas egen förmåga att producera den teknik som behövs för den gröna omställningen. Det gäller allt från batterier och solpaneler till vätgas, koldioxidlagring och delar av kärnteknik. Förordningen innebär att medlemsstaterna kan ge vissa projekt status som just strategiska nettonollprojekt, vilket i praktiken innebär snabbare tillståndsprocesser och ett politiskt erkännande.

Det är naturligt att företag som söker den statusen måste lämna in omfattande ansökningar. De måste kunna visa att projekten är tekniskt hållbara och ekonomiskt bärkraftiga och bidrar till EU:s klimatmål. De här ansökningarna innehåller förstås mycket detaljerad information om affärsplaner, tekniska beskrivningar och ekonomiska kalkyler. Det är den här informationen som regeringen nu vill göra hemlig i upp till 20 år.

Vi sverigedemokrater har förståelse för att företagshemligheter självklart behöver skyddas. Inga företag ska behöva riskera att deras tekniska innovationer eller ekonomiska strategier hamnar på konkurrenternas skrivbord. Det är rimligt och nödvändigt. Men vår uppfattning är att propositionen går längre än så. Den öppnar dörren för en långtgående sekretess som riskerar att göra hela processen oöverskådlig för allmänheten. Det är inte rimligt, anser vi, i ett land som byggt sin demokrati på just öppenhet.

Sverige är nämligen inte vilket land som helst i det här avseendet. Redan 1766 införde vi världens första tryckfrihetsförordning med offentlighetsprincipen som bärande idé. Den har i mer än 250 år gjort det möjligt för medborgare, journalister och forskare att granska myndigheter och politiker. Den har avslöjat skandaler, förhindrat missbruk och lagt grunden för ett förtroende mellan stat och medborgare som få andra länder kan mäta sig med.

Det är därför vi reagerar när man nu föreslår, med hänvisning till EU, att nästan alla handlingar i de här ärendena ska kunna hemlighållas i upp till två decennier. Det är inte EU som kräver det. EU-förordningen säger bara att vi ska skydda konfidentiell information – och det är självklart. Men hur det görs är upp till varje medlemsstat. Sverige hade kunnat välja en något mer balanserad lösning som både skyddar företagen och bevarar insynen.

Vi menar att det här förslaget är ett exempel på så kallad överimplementering. Sverige går helt enkelt längre än vad EU faktiskt kräver. Det görs ofta i tron att vi gör rätt för oss, men i praktiken blir det på bekostnad av våra egna värden.

Det problem som vi ser med propositionen är att man riskerar att dölja mer än vad som är nödvändigt. Om nu nästan allt i en ansökan blir sekretessbelagt blir det ganska svårt för medierna och allmänheten att förstå varför vissa projekt prioriteras, hur kalkylerna ser ut och vilka risker som staten faktiskt tar. När det handlar om stora satsningar med offentligt stöd måste de här frågorna tåla ljuset.

Vi har sett flera exempel på när entusiasmen för det gröna och det nya går lite före sunt förnuft. Northvolt är kanske det absolut tydligaste, och Stegra ser tyvärr ut att bli det absolut senaste. Politiska löften om tusentals jobb och miljardstöd presenterades som framtidens mirakel, men i efterhand har vi fått se en annan verklighet. Det är förseningar, kostnadsproblem och oklara ekonomiska förutsättningar. Vi tror att det hade varit bra om mer av den här informationen hade varit offentlig redan från början.

Vi förstår och accepterar behovet av sekretess men inte riktigt i den form som regeringen nu föreslår. Vi menar att sekretessen behöver begränsas till uppgifter som verkligen är affärskritiska. Vi menar också att sekretessen ska vara tidsbegränsad på ett lite mer rimligt sätt. 20 år är orimligt lång tid i en bransch där teknik och marknad kan förändras på bara några få år. Efter en rimlig period behöver handlingarna kunna granskas så att man i efterhand kan utvärdera om besluten verkligen var kloka.

Vi föreslår dessutom att oberoende instanser – det skulle exempelvis kunna vara Riksrevisionen – ska ges möjlighet till löpande insyn i de delar som inte är offentliga. Om nu handlingarna inte kan granskas av allmänheten måste i alla fall någon kunna göra det. Det här är inte ett misstroende mot företagen, utan det är snarare ett sätt att skydda både dem och staten mot framtida missförstånd, felbedömningar och rena oegentligheter.

Fru talman! Det handlar inte bara om en paragraf i offentlighets- och sekretesslagen. Det handlar också om vilken väg Sverige väljer i mötet mellan nationellt självbestämmande och EU:s reglering. Det handlar om att vi inte får tappa bort den öppenhet som gjort Sverige starkt. När man lutar sig mot Bryssel för att förklara varför svenska principer måste vika är det vår uppgift att påminna om att demokratin faktiskt fungerar som bäst när människor vet vad som pågår och vad som händer.

Sverigedemokraterna står för en ganska enkel princip: Det svenska folket ska veta hur deras pengar används, även när det sker i klimatets eller industrins namn. Vi behöver den gröna tekniken, men vi behöver också insyn och ansvar. Offentlighetsprincipen är inte ett hinder för utveckling. Den är snarare en garant för att utvecklingen sker på rätt sätt.

Sverige ska vara ett land som både lockar investeringar och värnar insyn. Vi menar att vi kan skydda företagens hemligheter utan att gömma staten bakom stängda dörrar.

Offentligheten är inte gammalmodig – den är tidlös. Och i tider som dessa, när allt fler beslut tas långt från människors insyn, behöver den svenska offentlighetsprincipen försvaras kanske mer än någonsin.