Fru talman! Ledamöter och åhörare! I dag debatterar vi och ska fatta beslut om en kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, liksom underlåtenhet att avslöja eller förhindra äktenskapstvång och barnäktenskap. Jag kommer i mitt anförande att beröra frågorna om oskuld.

Jag välkomnar det här förslaget mycket. Dessa företeelser grundar sig i en djupt problematisk syn på flickors och kvinnors frihet och självständighet. De grundar sig på normer och ideal om att flickor och kvinnor ska vara oskulder när de ingår äktenskap – som om någon annan än kvinnan själv har med det att göra.

Allt detta är ovärdigt Sverige år 2025. Ändå vet vi att det förekommer. Utredningen som föregick denna proposition slog fast att alla dessa tre företeelser förekommer i Sverige. Det finns en efterfrågan på hälso- och sjukvården att tillhandahålla dem, och det har framkommit att oskuldskontroller och oskuldsingrepp utförs inom såväl den offentliga och privata vården som den privata sfären.

Människor i allmänhet frågar sig säkert om det här verkligen har varit tillåtet fram till nu. Nej, så är det inte. Inom hälso- och sjukvårdslagen och patientsäkerhetslagen slås fast att personal ska utföra sitt arbete grundat på vetenskap och beprövad erfarenhet, och vi vet ju att det inte går att via en medicinsk undersökning ta reda på om en flicka eller kvinna har haft samlag eller ej. Ni vet – myten om mödomshinnan.

Om detta ändå förekommer i dag är tanken att ett ansvarssystem inom hälso- och sjukvården ska ticka igång. Det ska kunna leda till exempelvis vite, stängning av verksamhet och återkallelse av legitimation för till exempel läkare. Men det har alltså inte hjälpt. Vi vet att det har förekommit ändå.

Det kan konstateras att utfärdandet av oskuldsintyg i princip inte har medfört några konsekvenser för någon vårdgivare eller sjukvårdspersonal. Det finns inget dokumenterat fall som har inneburit prövotid eller återkallelse av legitimationen för någon läkare. Den här lagstiftningen är därför viktig. Det behövs en straffrättslig skärpning, det vill säga att detta kommer in i brottsbalken.

Fru talman! Jag vill göra en halvhalt här och reflektera över att det trots allt har hänt mycket över tid i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, HRV. Centerpartiet har alltid stått på barrikaderna; inte minst genomförde vi via januariavtalet många straffskärpningar och lagändringar.

Det fanns dock en tid då vi som lagstiftande församling var villrådig och inte riktigt visste hur vi skulle förhålla oss till den här seden, som så kraftigt begränsar flickors och kvinnors frihet. Att vi i dag beslutar om en kriminalisering av oskuldskontroller visar att vi har gjort en resa.

Det är en resa som till stor del startades och drevs av Amineh Kakabaveh, före detta riksdagsledamot och ordförande i riksdagens tvärpolitiska nätverk mot diskriminering och förtryck i hederns namn. Hon förhandlade fram utredningsdirektiven med dåvarande regering. Som nuvarande ordförande i det här nätverket säger jag: Bra jobbat, Amineh – nu är vi i hamn!

Det kommer nu att bli straffbart att utföra oskuldskontroller eller utfärda oskuldsintyg, oavsett om det påstås finnas samtycke eller ej. Här har vi en viktig skillnad mot hur det fungerar i dag: Även om kvinnan säger att det är frivilligt – vilket det naturligtvis inte är – kommer det enligt lag ändå inte att vara tillåtet att utföra en kontroll av om hon har haft samlag eller ej. Det är en jätteviktig signal till kvinnan själv och till alla andra – till vårdgivare, till anhöriga och till den omgivning som har påverkat kvinnan.

Oskuldsingrepp, den kanske grövsta av de här tre företeelserna, är ett ingrepp som ska få det att framstå som att du inte har haft samlag även om du har det. För att förtydliga det horribla i den här seden vill jag läsa ur betänkandet. Det kan alltså handla om stygn som sätts i slidmynningen, en konstruktion av en mödomshinna eller en ”försnävning” av slidan. Det här är så osannolika begrepp att jag faktiskt har använt citattecken i mitt talarmanus, men detta har alltså förekommit.

Jag ser framför mig en kampanj som Socialstyrelsen startar för att få stopp på detta och som heter MMM – motverka myten om mödomshinnan. Jag lovar att jag gärna blir ambassadör för den kampanjen.

Fru talman! Dock är det så att lagstiftningen inte löser alla problem. Regeringen menar att det inte finns något behov av att Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, ser över sitt arbetssätt för att motverka oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp på ett bättre sätt än i dag. Jag är av en helt annan åsikt.

För det första: Som nämnts har nuvarande ansvarssystem inte lett till vare sig prövotid eller återkallelse av legitimationen för någon läkare. Faktum är att endast ett fåtal fall av kritik har riktats mot vårdpersonal och verksamheter som har utfärdat oskuldsintyg. Det finns ett enda ärende hos Ivo om oskuldsingrepp, och det är inte avgjort än. Ändå säger regeringen att Ivo inte behöver se över sitt arbetssätt för att upptäcka och motverka fler ärenden. Då litar man verkligen på att lagstiftningen ska göra underverk.

För det andra: Skälen till att det inte behövs sägs vara att Ivo arbetar riskbaserat, vilket innebär att man gör en kontroll bland annat efter inkomna tips, klagomål och brister. Det handlar om tips från patienter, brukare och vård- och omsorgsgivare. Men vänta nu – det är ju inte så att en flicka eller kvinna som har blivit tvingad att utföra en oskuldskontroll dagen efter ringer till polisen och säger ”Hej, jag har varit med om en oskuldskontroll!”. Hon är nog för rädd för det. Det är inte heller så att läkaren som utför detta dagen efter ringer och säger ”Hej, i går begick jag en kriminell handling!”.

Allmänhet och medier nämns också som potentiella uppgiftslämnare, liksom domstolar, men de vet ju knappast om att det förekommer förrän det är för sent.

Regeringen menar att Ivo alltid tar uppgifter om oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp på största allvar. Regeringen lägger också ansvaret för att anmäla oegentligheter på patienter och vårdgivare – kanske samma vårdgivare som har utfört den kriminella handlingen. Jag citerar från betänkandet:

”Även patienter och deras anhöriga kan uppmärksamma missförhållanden, men då krävs det att de förstår att åtgärderna är otillåtna. En särskild svårighet när det gäller oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp är att patienten eller dess anhöriga sällan har skäl att lämna klagomål. Dessutom saknar läkare eller annan sjukvårdspersonal många gånger incitament att dokumentera åtgärderna.”

Regeringen tycker dock inte att det behövs någon ny strategi för att motverka detta. Jag menar att hälso- och sjukvårdens regelverk, tillsynen och sanktionsmöjligheterna inte har räckt till för att garantera de rättigheter som uttrycks i patientsäkerhetslagen. Inget säger heller att det kommer att bli enklare bara för att den nya lagstiftningen kommer på plats.

Jag ser naturligtvis positivt på att berörda aktörer ges ett informations- och utbildningsuppdrag kopplat till den nya lagstiftningen – det är ett måste – men det är inte samma sak som att systematiskt förändra arbetssättet när det gäller tillsynen av hur samma lagstiftning följs. Därför anser jag att Ivo behöver få ett särskilt uppdrag att se över sitt arbetssätt för att motverka oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp och därmed säkerställa att implementeringen av den nya lagstiftningen får effekt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen.