Herr talman! Det är ett stort beslut vi ska debattera här i dag. Det är stort för att det handlar om mycket pengar och för att det berör hela svenska folket och väldigt många anställda. I slutändan berör det även vår beredskap för kriser.

De beslut vi fattar om villkoren för public service-företagen, det vill säga Sveriges Radio, Utbildningsradion och Sveriges Television, ska gälla de kommande åtta åren. Två val hinner passera innan riksdagen får chans att säga sitt igen.

Tanken med denna långa tidsperiod var att public service-företagen skulle få möjligheter till långsiktig planering med de breda politiska överenskommelser som brukar göras. Det vi ser i dag är att bara fyra av riksdagens åtta partier står bakom den budget som ska gälla ända fram till 2034.

Jag tycker verkligen inte att det känns rätt att regeringen och Sverigedemokraterna går fram med ett så svagt förankrat förslag. Jag tänker på den debatt vi hade här tidigare om en folkomröstning. Där var sju av åtta partier överens om att vi inte ska ta väldigt stora beslut med knappa majoriteter. Jag tycker att det är väldigt olyckligt att man inte har ansträngt sig mer för att nå en bredare överenskommelse, för det här är ett beslut som ska gälla över två val.

Det är också väldigt speciellt att kulturministern inte är här för att svara på våra frågor, debattera och bära fram den första public service-lag som riksdagen någonsin har antagit.

Det finns en ganska bred samsyn om många av villkoren i propositionen och den nya lagstiftningen, men det hjälper ju inte om man i slutändan är oense om vad det kommer att kosta att genomföra förslagen.

Herr talman! Jag ingick i den parlamentariska kommitté som under ett års tid förberedde det nya regelverket. Jag tycker inte att vi fokuserade tillräckligt på hur public service-bolagen ska få rätt förutsättningar att möta framtidens utmaningar och att utvecklas i en tid med snabb teknikutveckling, ökad internationell konkurrens och säkerhetsutmaningar. I stället för diskussioner om vilka public service-tjänster landets invånare och skattebetalare behöver och efterfrågar har Tidöpartierna prioriterat frågor om bolagens påverkan på de privata aktörerna inom tv, radio och press.

Jag är orolig för att de nya begränsningarna och den otillräckliga finansiering som föreslås kommer att innebära förlorade år för public service, samtidigt som det inte leder till att den privata svenska mediemarknaden kan vinna marknadsandelar på det sätt jag hörde att Kristdemokraterna förespråkar. Det är inte främst public service-bolagens agerande som utmanar de privata aktörerna – även om det finns enskilda exempel, som de vi hörde om från talarstolen tidigare. Det är inte där de stora pengarna försvinner iväg, och det är inte där annonsintäkterna läcker ut.

Herr talman! För oss i Vänsterpartiet är en mångfald av medier med olika ideologiska inriktningar, geografisk spridning och en bredd av ägare viktigt att försöka upprätthålla. Det är en grundläggande demokratifråga att många olika perspektiv tar plats i det offentliga. God konkurrens kan också ge ökad kvalitet.

Det är dock viktigt att påminna sig om att public service-bolagen och de privata företagen delvis har olika roller och uppgifter. De privata bolagen gör sina vägval utifrån sina ägares intressen och kan inte avkrävas ansvar för att säkra hela Sveriges befolknings tillgång till nyheter, samhällsinformation, bildning och kultur. Detta är public service-bolagens uppgift.

Som lagstiftare och budgetansvariga i riksdagen är det vår uppgift att säkra att vi har starka public service-företag som kan tillhandahålla det här för alla våra invånare. Ingen annan kan ta det ansvaret.

Det behöver betonas att nyhetsförmedlingen från public service för en stor grupp i vårt land är den enda tillgängliga. Det kan bero på en funktionsnedsättning som gör att man inte kan tillgodogöra sig de privata mediernas nyhetstjänster eller en ekonomisk situation som gör att man inte har råd med en prenumeration på en dagstidning.

SVT och SR har också som enda utpekade aktörer ansvar för att förmedla nyheter på de nationella minoritetsspråken och på teckenspråk. Framför allt SR har haft flera andra språkredaktioner genom åren. Tillsammans med Utbildningsradion sänder man också nyhetsförmedlande program på lätt svenska och för barn och unga.

Allt detta är viktiga delar av att vara ett public service-företag i allmänhetens tjänst. Det är också en viktig pusselbit för en fungerande demokrati. Vi behöver välinformerade invånare, och det säkerställs genom en mångfald av medier.

För oss har det varit tydligt att mediestödet till pressen, vilket faktiskt ligger under konstitutionsutskottets ansvarsområde och inte kulturutskottets, och villkoren för public service är kommunicerande kärl. Starka public service-företag med lokal och regional närvaro ska balanseras mot bra villkor för lokalpress, rikstäckande tidningar, nischtidningar och samhällsmagasin.

Ett nytt mediestöd togs fram under samma period som vi arbetade med den nya regleringen för public service. Tyvärr blev det tydligt att regeringen och Sverigedemokraterna inte var intresserade av att lyssna in alla de kritiker som oroade sig för att färre tidningar skulle få ta del av det statliga stödet. Med en större budget och ett bättre regelverk hade man kunnat bibehålla och kanske till och med öka mångfalden och förekomsten av nyhetsmedier av hög kvalitet. I stället finns det tydligen en förhoppning om att en försämring av villkoren för public service ska gynna de privata bolagen inom radio, press och tv.

Herr talman! Ett exempel på hur vi anser att Tidöpartierna försämrar för tv- och radiopubliken i sina försök att gynna de privata aktörerna, vilket lyftes tidigare, är en ökad reglering av public service-företagens användning av externa internetplattformar. Vad kan då det vara? Jo, som vi hörde från Mats Berglund tidigare har konkurrensen om publikens tid ökat, och under de senaste åren har globala medieaktörer fått en större svensk publik. Det handlar förstås om strömningstjänster för film och tv-serier men också om plattformar för poddar och för användargenererat innehåll, till exempel Tiktok, Youtube och sociala medier.

Jag uppfattar det som att regeringens argumentation mot att public service-program ska finnas på de här platserna är tvådelad. Dels handlar det om en uppfattning att public service-programmen drar svensk publik till dessa plattformar och gör dem populärare, vilket gör att svenska annonspengar strömmar dit i stället för till svensk dagspress, reklam-tv och reklamradio. Dels tycker man att konkurrensen mellan privata bolags poddar och Sveriges Radios poddar är felaktig, vilket vi hörde här tidigare.

I propositionen förklarar regeringen att public services innehåll håller så hög kvalitet att det konkurrerar ut de privata bolagens produkter om det är tillgängligt för publiken på samma distributionsplattformar. Man ska därför inte vara lika tillgänglig framöver. Högerpartierna går därmed ifrån det marknadstänk som de annars värnar och som bygger på tanken att konkurrens skapar något positivt, det vill säga högre kvalitet. I det här fallet vill man i stället försvåra för lyssnare och tittare att hitta de bästa programmen. Är inte det konstigt, herr talman?

Från Vänsterpartiets sida är vi väldigt kritiska till skrivningarna om återhållsamhet och större restriktivitet på externa plattformar under de kommande åtta åren. Vi tycker att man saknar användarperspektiv och att det återigen är de privata bolagens intressen man har i fokus. Jag tycker inte att det är det vi är satta här för att ta hand om. Det är inte regeringens uppgift att försvåra för dem som finansierar public services innehåll, det vill säga alla skattebetalare, att hitta de program de har varit med och betalat för.

Vänsterpartiet anser att public service-företagen ska ha fortsatt goda möjligheter att hitta ny publik, framför allt unga människor. I åldersgruppen 8–19 är man på Tiktok; det är där man läser sina nyheter. Därför måste oberoende och sakliga nyhetsmedier finnas där och se till att den nya, uppväxande publiken får ta del av innehåll med hög trovärdighet och får syn på våra public service-bolag.

Under pandemin såg vi dessutom att de här tre bolagen var viktiga aktörer för att informera allmänheten och exempelvis hjälpa till att ställa om samhället utifrån restriktionerna.

Man kan alltså inte bara stirra sig blind på konkurrensfrågan, som Tidöpartierna gör, utan man måste också lägga andra värden i vågskålen när man utformar de här villkoren.

Herr talman! Vi ser att public service-företagen ekonomiskt sett har haft tuffa år under den innevarande tillståndsperioden. Som enda parti ville Vänsterpartiet ha en högre medelstilldelning för perioden 2020–2025, och vi ser nu att det var en riktig bedömning från vår sida. Pengarna hade behövts. Man har nämligen tvingats säga upp personal de senaste åren, och uppskattade program och redaktioner har avvecklats.

Vi hade som sagt hoppats att regeringen skulle sträcka ut en hand så att vi kunde förhandla fram en budget som fler kunde ställa sig bakom. Vår bedömning är att det förslag som nu läggs fram är långtifrån tillräckligt. Public service förväntas fortsätta ha ett nyskapande utbud med hög kvalitet, vilket låter jättebra. Man ska ha folkbildande ambitioner och en lokal närvaro. Men hur ska pengarna räcka till?

Vänsterpartiet anser att public service hade behövt riktade medel för beredskap och en stärkt digital infrastruktur för att klara både dagens och morgondagens utmaningar. Vi föreslår 350 miljoner kronor för den typen av insatser. Vi hade också velat se en högre procentuppräkning. Precis som regeringen föreslår vi 3 procent det första året, men sedan föreslår vi att det ska ligga kvar på 2,6 procent fram till de sista åren, då det ska ligga på 2,3 procent. Det hade gett bolagen de muskler de behöver.

Vi anser att man nu riskerar att minska intresset för public services utbud de kommande åren. Public service måste få fortsätta bygga ett starkt förtroende och ökad kännedom samt bidra till gemenskap, och då krävs det ekonomiska muskler.

Vi oroar oss också för att kulturuppdraget kommer att försvagas. Det gäller framför allt nyproduktion av svenskt drama och svensk film, som är väldigt kostsam och där framför allt SVT pytsar in pengar. Vi får även medhåll från en rad remissinstanser – alltifrån Försvarsmakten, som jag pratade om tidigare, till Kulturrådet och branschorganisationen Film- och TV-Producenterna.

Herr talman! Jag inser att jag har pratat länge, men jag måste faktiskt prata lite till. Jag hoppar till slutet av mitt manus och tar upp frågan om programverksamhetens innehåll, där jag vill prata lite om jämställdhets- och mångfaldsperspektivet.

I förslaget från regeringen och Sverigedemokraterna finns det förändringar av skrivningar. När det gäller att public service ska spegla förhållandena i landet kommer begreppet ”en variation i befolkningen” att bytas ut mot ”hela befolkningen”. Jag vet att tidigare debattörer också har varit inne på det här, men jag vill klargöra vår synpunkt.

Det här kan för de flesta åhörare verka som en obetydlig förändring, men Sverigedemokraterna beskrev det tidigare i debatten som en stor seger mot identitetspolitik – jag tror att woke var det begrepp som användes – och kvotering.

Vi i Vänsterpartiet, och många med oss, menar att public service för att skapa ett programinnehåll som hela befolkningen har förtroende för måste kunna spegla hela befolkningen – med den variation som finns. Det finns exempelvis minoritetsgrupper som är väldigt kritiska till den här förändringen, och det gäller även funkisrörelsen. Jag tycker att det här visar hur viktigt det är att de här begreppen får vara kvar.

Jag yrkar bifall till reservation 1, som handlar om just detta.

Vi får reda ut lite mer om ekonomin senare – kanske i ett replikskifte med Liberalerna, som står näst på tur på talarlistan.

(Applåder)

(forts.)