Herr talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för en högst rimlig fråga. Jag kan väl lätta på förlåten lite grann och säga så här: Nu sitter jag normalt sett i finansutskottet, men jag kom in bland er i kulturutskottet och fick ta del av det här. Det har varit en spännande resa att sitta i public service-kommittén. Men jag reagerade omedelbart när vi fick en siffra. Jag har begärt av kansliet, som vi haft till vår hjälp, att få en benchmarking, som det heter. Det handlar om att kunna jämföra vår public service med andra länders public service.

När det väl kom mot slutet av året vi jobbade var det en sammanställning som visade att Sverige i princip var näst billigast i Norden när det gällde kostnaden för public service. Om man håller på med ekonomi vet man att när det står per capita blir det lite intressant.

Om jag ska producera en långfilm blir den i min värld inte dyrare för att det bor 4 miljoner i landet än om där bor 10 miljoner. Om jag ska göra en nyhetssändning blir inte den dubbelt så dyr om det bor 5 miljoner eller 10 miljoner i landet, utan kostnaden blir densamma.

Jag satte mig snabbt under vårt sammanträde och räknade. Om man tar bort per capita, hur ser det ut då? Det visade sig att Sverige är dyrast i Norden. Med detta inlägg vill jag ha sagt att jag absolut tror att det går att göra någonting och att man kan få ut mer för pengarna, om jag uttrycker mig så.

Jag älskar sport. Jag är en sportidiot ut i fingerspetsarna. Men någonting är väl ändå lite knepigt när man säger: Hur ska det gå med alla dessa saker som public service ska göra? Samtidigt vet man att SVT spenderar cirka 55 procent av sina pengar på sport, underhållning och fiktion.

Man får alltid höra: Om ni inte gör som vi säger kommer nyhetsförmedlingen att bli drabbad. Men över hälften går till någonting helt annat än nyhetsförmedling. Det går att göra en massa saker.