Fru talman! Den 1 januari 1925 gjorde Sveriges Radio – eller Radiotjänst, som det hette då – sin första sändning. Det var Sven Jerring som inledde med orden ”Hallå, hallå”. Sedan dröjde det 30 år innan vi fick rörlig bild och tv. Inte här i huset men väl på andra sidan gatan beslutade riksdagen på hösten 1956 att införa television i Sverige. Riksdagsledamöterna gav då svenska folket två år på sig att införskaffa tv-apparater och betala tvlicens – den fanns med redan från starten – så att fotbolls-VM på hemmaplan kunde följas på riktigt, som sig bör, på tv. Stjärnan Pelé nickade in 5–2målet i finalen mot Sverige i matchens allra sista minut.

Utbildningsradion tillkom, samtidigt som SVT, som eget bolag 1978 när Sveriges Radio splittrades i fyra public service-bolag. Både i tv och i radio hade dock skolsändningar och liknande sändningar pågått länge, faktiskt nästan sedan starten.

Fru talman! I dag har vi ett stort beslut framför oss. Det handlar om en ny lag om public service samt om ett åttaårigt sändningstillstånd och riktlinjer för verksamheten 2026–2033. Propositionen föregicks som brukligt av en parlamentarisk utredning som tyvärr inte landade särskilt väl. Partierna kom inte överens.

Det var framför allt medelstilldelningen – finansieringen av public service-bolagen och det uppdrag som framställdes i utredningen och togs vidare in i propositionen – som orsakade den här olyckliga splittringen. Den har gjort att arbetet har blivit halvfärdigt och att den proposition vi ska besluta om i dag haltar. Den balans som behöver finnas mellan uppdraget och uppdragets finansiering saknas, vilket regeringens egen expertmyndighet, Ekonomistyrningsverket, har påpekat i sitt remissvar. Miljöpartiet har därför reservationer i betänkandet som rör delarna om finansieringen.

Här behöver vi också stanna upp och beakta det som rör de extraordinära kostnader som har uppstått för marknätet. Public service-företagen ska fortsätta att sända genom marknätet under den kommande tillståndsperioden, trots att kommersiella aktörer lämnar marknätet för nya tekniker. Som anförs i propositionen är det vikten av att nå hela befolkningen som är skälet till detta – 99,8 procent av den fast bosatta befolkningen ska fortsatt kunna ta emot sändningarna.

Även om många hushåll har skaffat internetbaserade lösningar för tv är marknätet fortfarande den viktigaste distributionsformen för exempelvis radiolyssnarna. Marknätet har också stor betydelse för beredskapen och landets säkerhet. Marknätet är robust, och ägandet är under statlig kontroll. Mottagandet kräver heller inte någon särskilt avancerad utrustning, särskilt inte för radiosändningar. Marknätet är också väl lämpat för Viktigt meddelande till allmänheten, VMA, och annan samhällsviktig information.

TV4 meddelade nyligen att även de lämnar marknätet vid årsskiftet. Därmed har alla – åtminstone alla kända – kommersiella aktörer försvunnit, och notan lämnas då helt till public service-företagen. Den här utvecklingen förutsågs i utredningen, och i propositionen finns därför en text som möjliggör ökad medelstilldelning för de nya extraordinära kostnaderna.

Jag menar att texten är glasklar. Så här står det: ”Om andra medieföretag lämnar marknätet under tillståndsperioden och detta medför påtagligt ökade kostnader för public service-företagen, bör detta ses som en extraordinär kostnad som därför inte bör ingå i det medelsbeslut som avser tillståndsperioden.”

Det märkliga nu är att departementet inte kan ge SVT, SR och UR besked om huruvida de här extra pengarna kommer. Kulturministern kallades till utskottet i september, men hon gav bara beskedet att texten kan tolkas på olika sätt. Ett ”bör” finns med i formuleringen, men för mig är texten glasklar. Det är obegripligt att kulturministern inte kan tolka en så pass avgörande text i sin egen proposition.

Jag förväntar mig därför besked från regeringsunderlagets ledamöter under den här debatten. Innan vi går till beslut om en så här pass viktig och tidsmässigt långtgående lagändring behöver vi veta vad det är som gäller. Även SVT, SR och UR förväntar sig besked. Räkningarna börjar komma efter nyår; det är ganska snart.

Med eller utan kostnadstäckning för marknätet kommer propositionen att innebära omfattande neddragningar på personal, i verksamhet och i programutbud, exempelvis i nyhetsjournalistiken. Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert skrev så sent som i går i en debattartikel i Expressen att detta kommer att innebära ”färre journalistjobb, smärtsamma uppsägningsförhandlingar och utarmad rapportering”. Hon skrev också att det inte bara är dåligt för branschen utan på sikt även kommer att skada vår demokrati.

Bakgrunden till denna debattartikel är att pressfriheten, precis som demokratin, är starkt hotad i vår omvärld just nu. Sverige är inget undantag. Tidöregeringens politik driver Sverige bort från den starka demokratin, och det sker på område efter område. Dessa debatter kan och bör vi ha. Vi har också haft dem i många sammanhang, både här i kammaren och utanför.

Det handlar naturligtvis, som i det här fallet, om finansiering. Det handlar dock också om det ständiga misstänkliggörandet och ifrågasättandet från regeringsunderlagets partier mot kulturen, folkbildningen, biståndet, biståndsorganisationerna och civilsamhället. Självklart riktas detta också mot medier och mot public service. I propositionen tar det sig uttryck i en begäran om granskningar och externa analyser. Vi känner igen mönstret från andra sektorer som ska misstänkliggöras. Tillsätt en granskning och ytterligare en i raden av revisioner, och strunta i utfallet! Hävda ingen rök utan eld och så vidare! Revisioner och granskningar kostar dessutom på, drar resurser från verksamheten och skapar oreda.

I propositionen från Tidöpartierna läser vi att ett antal granskningar ska göras, bland annat en forskningsstudie av etablerade forskare inom fältet, för att undersöka om public service är opartisk i sin verksamhet. Det står i propositionen att vissa grupper i samhället upplever att programutbudet är vinklat till förmån för vissa intressen eller politiska åsikter.

Remissinstanserna var givetvis negativa redan i utredningen och eniga om hur knasigt detta blir. Granskningar har gjorts och görs. Göteborgs universitet skriver i sitt remissvar att det inte finns något stöd för att nyhetsbevakningen i public service skulle vara partipolitiskt partisk på något systematiskt sätt. Journalistförbundet menar i stället att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna på senare år har ifrågasatt public service-företagens verksamhet och att det finns ett samband mellan den politiska debatten och förtroendet för public service.

Syftet är att ifrågasätta public service. Vi kan dessutom lägga till att detta kan vara grundlagsvidrigt och att sådana här studier är extremt komplexa, tar lång tid – vi lär inte få några svar i närtid – och kostar mycket pengar.

Men regeringen står trots allt på sig. Därför reserverar sig Miljöpartiet tillsammans med hela oppositionen i reservation 2 i betänkandet, och jag yrkar bifall till denna reservation.

Jag har framför allt dröjt mig kvar vid de yttre förutsättningarna: finansieringen, beredskapsuppdraget, marknätet och granskningarna. Det var illa att utredningen inte kom i mål, och det var likaså illa att oppositionspartierna inte fick en inbjudan att delta i diskussionen under utformningen av propositionen efter att utredningen hade kommit – så som de har fått tidigare.

I stora delar är partierna dock överens om uppdragsbeskrivningen till public service-företagen, men i några delar har Miljöpartiet reserverat sig. Det gäller exempelvis möjligheten till närvaro på externa plattformar. Vi anser att den ”återhållsamma strategin”, som det uttrycks i propositionen, är både onödig och skadlig. Sverige är utsatt för påverkanskampanjer, påverkansoperationer och desinformation från både inhemska trollfabriker och antagonistiska stater som undergräver vårt lands säkerhet och hotar Sveriges intressen. I detta läge är sociala medier viktiga kanaler för att nå ut med korrekt information till såväl barn och unga som vuxna.

Miljöpartiet menar också att public service har ett stort ansvar för såväl det svenska språket som minoritetsspråken och teckenspråket. I dag är utbudet på flera av minoritetsspråken för litet. Inte minst gäller det romani chib, meänkieli och de samiska språken. Här borde kommittén och propositionen ha landat i högre ambitioner i uppdraget. I detta får vi också stöd, bland annat i de rekommendationer som ges i de pågående sanningskommissionerna. Jag tycker att regeringen borde ha tagit till sig detta. Det finns ett växande intresse bland framför allt unga i dessa grupper för att återta sitt språk och bevara sin kultur.

Fru talman! Jag har redan yrkat bifall till reservation 2, som handlar om finansieringen, och apropå det jag tog upp om minoritets- och teckenspråk yrkar jag även bifall till reservation 7.

(Applåder)