Herr talman! Jag tackar interpellanten med adjutanter för möjligheten att diskutera dessa frågor i dag.

Först och främst är det utmärkt att vi diskuterar hur vi kan utveckla politiken för att ytterligare slå mot våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga. Det är också slående att mycket av det vi talar om trots allt är sådant som är kärnan i flera av de stora och breda reformer som nu är på gång.

Det är glädjande att se att utskottet har varit på resa i Italien. Jag är rätt säker på att man där har fått klart för sig att de bärande delarna i den antimaffialagstiftning som man har arbetat med i Italien – framgångsrikt under rätt svåra omständigheter – är att konfiskera de kriminellas tillgångar, utdöma dubbla straff för gängkriminella, förbjuda deltagande i kriminella organisationer, utveckla kronvittnessystem och förbjuda maffiakopplade personer att vistas i offentliga miljöer eller på andra platser där de gör stor skada, det vill säga våra preventiva vistelseförbud.

Man kan säga att hela kraften i den omläggning av politiken som vi nu åstadkommer hämtas från erfarenheter i oss närstående länder. Det är Irland, som nämndes, Italien och Danmark, men det finns fler. Vi skapar en svensk modell utifrån reformer som fungerat väl i länder med likartade problem och rättsordningar som liknar vår.

Det avgörande är vilka problem man vill lösa och hur man kan komma åt dem. De verktygen utvecklar vi med båda ögonen öppna och båda öronen lyssnandes mycket till andra liknande länder med motsvarande bekymmer som vi har.

Flera av de saker som lyfts upp i det som här paketeras som en ny maffialagstiftning är sådant som redan är föremål för antingen genomförande eller utredning. Finns det några saker som sägs som ännu inte är föremål för process? Ja, det finns ett par sådana delar. I den mån det inte redan är omhändertaget kommer vi som sagt att återkomma till ett bredare särlagstiftningsgrepp när det gäller gängen. Där kommer ytterligare ett par av de frågor som lyfts upp att vara med.

Jag håller med om att det kanske inte är särskilt produktivt att tjata om historia. Men vi kan trots allt lära oss något av den när vi blickar framåt. Det stora bekymret för Sverige och för den delen för Socialdemokraterna är nog inte att de fyra Tidöparterna i utskottet sa, om man nu får vara lite raljant, att servettskissen när det gäller maffialagstiftningen på en och halv A4-sida med dubbelt radavstånd lades åt sidan med hänvisning till att alla de processerna pågår. Det stora bekymret för Sverige och potentiellt för S i dag är att de tilltänkta regeringskompisarna också röstade nej, men av ett annat skäl: De vill inte ha det.

Jag håller med om att vi har kunnat ta vidare några av de produkter som startades av den förra regeringen i slutet av deras åtta år, under de få månader som S kunde regera utan bördan av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi har kunnat förstärka, utveckla och göra dem riktigt bra. Men det är slående att inget av det kom till under de normala regeringsomständigheterna, som skulle vänta också efter nästa val, med veto från MP och V mot allt det som vi talar om här i dag.

Det är positivt att vi nu till slut har fått Socialdemokraternas uppbackning i fråga om exempelvis möjligheten att gå i mål med kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, i synnerhet som det var omöjligt att få till stånd under förra mandatperioden. Det var tvärnej till nödvändiga grundlagsändringar. Det är glädjande att S har ändrat sig på den punkten. Men det är också notabelt att V och MP röstade emot också det.

När vi blickar framåt ser vi allt det som nu läggs på bordet, och det mesta är redan på gång eller redan gjort. Men det finns även sådant som är nytt och som ännu inte riktigt är föremål för process, men det kommer det att bli innan vi stänger butiken för den här mandatperioden. Och den enda chansen att få det gjort är om Moderaterna leder regeringen och har ett stabilt underlag i riksdagen som S kan haka på. Med en S-regering med MP och V kommer inget av det vi talar om att bli av.