Fru talman! De medel som regeringen nu först sänker med nästan hälften och sedan minskar med ännu mer har möjliggjort viktiga insatser. En sådan är det uppmärksammade projektet vid Västlänken i Göteborg som handlar om att få bort kriminella och oseriösa aktörer i upphandlingar. Inom städbranschen har man hjälpt utsatta arbetare från oseriösa och kriminella arbetsgivare till seriösa arbetsgivare med goda arbetsvillkor. Det handlar inte om symbolpolitik utan om satsningar som faktiskt har gjort konkret skillnad och skapat förändring i människors liv.

Ministern säger återigen att motivet är att statsbidraget har nyttjats i låg grad. Det finns ju flera förslag på hur statsbidraget skulle kunna användas fullt ut och på ett betydligt bättre sätt, men i stället väljer den här regeringen att minska bidraget rejält.

Förutsättningarna för att praktiskt kunna genomföra projekt utifrån dagens utformning av de här statsbidragen är ganska dåliga. Under åren har också projekt med potential att bekämpa arbetslivskriminalitet fått avslag. Regeringen har möjlighet att göra om och göra rätt i stället, men man väljer den enkla vägen och drar ned på bidraget genom att hänvisa till låg nyttjandegrad och prioriteringar i budgeten.

Det handlar i det här fallet alltså inte om att det inte finns ett behov eller en vilja. Det är avsaknad av politiska beslut, styrning och politisk vilja som gör att stödet inte nyttjats mer.

Jag vill fortfarande hävda att arbetslivskriminalitet bekämpas bäst tillsammans, och arbetsmarknadens parter är oerhört viktiga. Statsbidragets syfte är just att samverka.

Fru talman! Precis som ministern sa i sitt svar har Delegationen mot arbetslivskriminalitet redovisat förslag på åtgärder mot arbetslivskriminalitet. Det handlar bland annat om statsbidrag som även omfattar möjligheter för arbetstagarorganisationer att få ersättning för kostnader för att bistå utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige så att de kan få hjälp enligt lagen om rätt till lön och annan ersättning för det arbete de faktiskt har utfört.

Det finns alltså förslag på att utöka möjligheterna för arbetsmarknadens parter att söka bidrag – även om det kan komma i en annan bidragsform. Regeringen minskar dock på bidraget i ett läge där det kan komma att behövas mer pengar.

Jag vill återigen påpeka vikten av att vi alla hjälps åt i arbetet mot arbetslivskriminalitet. Delaktigheten från arbetsmarknadens parter är avgörande i det arbetet. Myndigheterna behöver parterna, och parterna behöver myndigheterna.

Som politiker behöver vi bidra till att skapa förutsättningar för denna delaktighet, och en av förutsättningarna är att vi avsätter pengar som de kan söka. De ska också ha möjlighet att söka på ett så effektivt och enkelt sätt som möjligt, för nu har det varit ganska krångligt att få ut de här pengarna.

Jag vill avslutningsvis i det här inlägget fråga ministern varför regeringen inte har lyssnat på alla de instanser som har kritiserat bidragets utformning och tittat på hur man i stället kan omforma bidraget så att det kan användas fullt ut. Jag undrar också varför man inte inväntar de förslag som har kommit från Delegationen mot arbetslivskriminalitet. Där finns det ju faktiskt förslag på att skapa ytterligare möjligheter för bidrag till – i det fallet – arbetstagarorganisationer.