Herr talman! Först vill jag upprepa hur oerhört viktigt det är att vi upprätthåller en bredd i vår förståelse av hotbilden. Det handlar förstås om att ha koll på vart och ett av dessa hot. Att ett hot under en viss tid har mattats av betyder inte att det inte kan växa i storlek och betydelse framöver.

Därför menar jag att det är avgörande att ha fullt fokus på de högerextrema, den våldsbejakande islamismen och den autonoma vänstern, och vi ska göra det parallellt.

Ett ytterligare skäl till detta är att vi sett att dessa hot i hög grad kan samverka eller förstärka varandra. De kan till och med ibland mobiliseras av samhällsproblem. Det råder ingen tvekan om att konflikterna i Mellanöstern och exempelvis hatet mot Israel är någonting som förenar extremvänster, våldsbejakande islamism och högerextremism. Aktivitet i vissa grupperingar kan också motivera och trigga aktivitet i andra grupperingar. För att följa varje hot var för sig och för att se hur de interagerar, förstärker och förhåller sig till varandra är det väldigt viktigt att ha hela problembilden klar för sig. Detta handlar alltså inte om att förminska något av hoten utan snarare om att belysa varje hot från alla relevanta utgångspunkter.

Samverkan är ett buzzword som kan betyda allt och inget. Men en sak som framkom, i alla fall initialt, i den utvärdering vi nu gör av den nya strategin, är att berörda aktörer på området i grund och botten verkar tycka att detta ger kraft till en väldigt praktisk och operativ samverkan, även om den förvisso har utvecklingspotential.

En struktur som är väldigt verkningsfull är just Redex, där Säkerhetspolisen och polisen arbetar operativt och individnära när det gäller de olika hoten. Det är också viktigt med den strukturens möjlighet att dela information till exempelvis kommuner, för att man också där ska kunna ha en så precis lägesbild som möjligt och kunna sätta in sina preventiva åtgärder. Inte minst handlar det om åtgärder som riktar sig mot barn och unga.

Jag vill inte föregripa det vi ska återkomma med till riksdagen. Men när vi gjorde utvärderingen tillsammans med ett antal kommuner var det några som uttryckte att de tyckte att utbytet fungerade exemplariskt, medan andra upplevde att det fanns en utvecklingspotential.

Jag tror att det är viktigt att det inte bara blir samverkan på ett övergripande strategiskt plan utan att det blir en samverkan som betyder mycket konkret delning av information, så att alla aktörer som kan påverka detta, inte minst preventivt, kan göra det utifrån en så korrekt verklighetsuppfattning som möjligt.

Slutligen: Detta med olovlig kårverksamhet är en lagstiftning som har sin historiska bakgrund. Den är kanske också utformad för att möta hur man uppfattade att hoten såg ut då. Det har ju förekommit förundersökningar om detta även under senare år, men just denna lagstiftning är nog något trubbig. Jag utesluter inte alls en översyn av den typen av lagstiftning, även om jag tror att vi just som prevention behöver fortsätta att utveckla annan lagstiftning, exempelvis när det gäller hemliga tvångsmedel och annan ingripande lagstiftning för att komma åt strukturerna. Men jag utesluter alltså inte att vi kan se över också annan lagstiftning för att komma åt strukturerna på ett mer effektivt sätt.