Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga i dag!

Den utredning vi tillsatte gav oss ett utmärkt underlag för fortsatt dialog mellan olika aktörer utan att för den skull ta ställning till varje enskild del. Det var första gången på väldigt lång tid – kanske någonsin – som det togs ett samlat grepp om alla de frågor som olika aktörer lyft fram som centrala.

Utredningen behandlade frågor om alltifrån hur arrangörsavstängningar används och följs upp till hur åklagarbeslut om tillträdesförbud används och följs upp och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot dem. Det handlade även om hur arrangörer och klubbar på ett smidigare sätt ska kunna dela information, till exempel från kameror, så att också de som arrangerar en match får en ärlig chans att utifrån ett mer initierat underlag vidta olika åtgärder för att öka tryggheten och säkerheten. Jag föregriper inte den processen och tar inte heller ställning till enskilda förslag.

Jag kan konstatera att många har bemödat sig om att svara ordentligt på utredningen. Det tycker jag ger ett utmärkt underlag för fortsatt dialog på ett väldigt konkret sätt.

Det skedde en förflyttning från det som uppfattades som och till viss del också var en sorts kollektiv bestraffningsmodell, som den så kallade villkorstrappan väl i hög grad symboliserade. Det blev ett skifte från den till den så kallade exkluderingsstrategin, som handlar om att gå på de individer som ställer till problem utan att det ska drabba alla skötsamma. Det strategiskiftet ligger fast för polisen. Det ligger fast som en självklar utgångspunkt även för ett eventuellt politiskt reformarbete på det här området.

Det är klart att dialog är eftersträvansvärt. Vi får en kraft i detta om olika konstruktiva parter drar åt rätt håll. Det tycker jag är en självklar utgångspunkt för vårt fortsatta arbete och också för polisen.

Jag vill även skicka med en iakttagelse. Många aktörer – de allra flesta – runt exempelvis fotbollen är väldigt konstruktiva och vill dra åt rätt håll. Men det gäller inte alla, i alla fall inte i samma utsträckning. Det kan ibland komma till uttryck i att det uppstår friktion mellan polisen och olika aktörer med möjlighet att påverka. Jag tror att det är oerhört viktigt om vi ska göra polisens arbete rättvisa att ha insikten att alla inte vill samspela på ett mer ingripande sätt för att komma åt störningar.

Det finns exempel på alltför nära relationer mellan de legitima strukturerna och de krafter runt fotbollen som vill förstöra och som är destruktiva. Det måste vi se på ett nyktert sätt. Det måste vara en dialog. Det måste vara ett rakt utbyte, men alla måste verkligen ta sitt ansvar. Det gäller förstås polisen, men det gäller också klubbar, arenaägare, supportrar och andra.

Om alla kan kliva fram och ta sitt ansvar – möjligtvis även konfrontera varandra när man upplever att alla inte på samma sätt gör det – tror jag att vi får ännu bättre förutsättningar för att genom dialog nå konkreta, hållbara, positiva resultat. Men självklart ska vi bygga på den positiva utvecklingen runt fotbollen under de senaste säsongerna. Det tycker jag är den viktiga utgångspunkten när vi blickar framåt.