Herr talman! I politiken, liksom i näringslivet, vet vi att utan tydliga mål tappar man riktningen. Det är lite som att försöka bygga en fabrik utan ritning. Det kan absolut bli ett bygge, men några produkter eller vinster kommer inte att levereras. De företag som satsar på grön teknik, elektrifiering och klimatsmarta lösningar gör det för att världen behöver produkterna, och de behöver veta att Sverige menar allvar. De måste kunna lita på att målen står fast och att det arbetas hårt för att uppnå dem.

I december 2023 sa statsministern att de från och med då skulle lägga om svensk klimatpolitik i grunden med fokus på elektrifieringen av industrin och transporter, internationellt samarbete och ekonomisk tillväxt. Klimathandlingsplanen sades vara en viktig del i detta och skulle peka ut en tydlig väg till nettonollutsläpp 2045.

Det är lät tryggt, tydligt och nästan visionärt. Men i regeringens budget står det nu att det nationella 2045-målet inte nås i scenariot med beslutade styrmedel och att gapet till målet är cirka 19,6 miljoner ton. Det är alltså nästan 20 miljoner ton. Det är ingen avrundning i marginalen utan ett klimatmässigt Grand Canyon för att nå målen.

När statsministern säger att vi ska nå nettonoll men regeringens egen budget och politik säger att vi inte gör det innebär det inte bara ett kommunikativt problem eller ett klimathaveri. Det är också ett trovärdighetsproblem gentemot företagen. Framtidens exportföretag behöver veta att de har en stark hemmamarknad.

Min fråga till statsministern är: Hur ska svenska företag, investerare och talanger kunna planera långsiktigt när statsministern säger en sak men regeringens budget anger något helt annat?