Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Låt mig säga något om skogsfinsk folktro. Mot slutet av 1500-talet började en våg av folkomflyttning inom det dåvarande Sverige, som även inkluderade Finland på den tiden. Sverige och Finland var en nation. Hertig Karl erbjöd sex skattefria år för dem som bosatte sig i de ödsliga mellansvenska skogarna, och de hade möjlighet att ta eget markområde i anspråk.

Från dessa områden har tidigare saknade pusselbitar för att komplettera det finska nationaleposet Kalevala hittats med hjälp av intervjuer. Språkforskare har också studerat den ålderdomliga Savolaxdialekten, som hade varit utdöd i Finland sedan flera hundra år men levde kvar i Värmlands isolerade finnskogar ända fram till slutet av 60-talet då den sista finsktalande avled.

Berättelserna från de finska skogarna är fascinerande att ta del av. Skogsfinnarna hade en för den svenska befolkningen helt okänd folktro med en egen mytologi med naturväsen och praktiserande av besvärjelser. Den svenska befolkningen ansåg att de hade magiska krafter och var trollkunniga, vilket ledde till att de höll sig på avstånd från den finska befolkningen. De var lite rädda för dem.

Det finns mycket att säga om detta mytiska område och de människor som bebodde den vida skogen. Det är ett unikt immateriellt kulturarv.

Många finska namn lever fortfarande kvar på gårdar och platser i skogarna på båda sidor om gränsen. Det sista finskspråkiga området var norra Värmland där Niitaho-Jussi av släkten Oinoinen bodde; kallad finnskogens siste vandringsman. Han dog 1965. Under sin levnad fick han åka till Finland och ta emot Finlands Lejons orden av president Urho Kekkonen, som symbol för de sista 15 då ännu finsktalande i Värmlands finnmarker.

Här bodde Kaisa Vilhuinen – finnskogens sista sierska som kunde många finska sånger och berättelser. Hon var kunnig inom traditionell läkekonst och örtmedicin, och hon var kunnig i forna dagars besvärjelser och visdom. Ja, hon besatte sådana fantastiska kunskaper om det gamla Finland att folklivs- och språkforskare reste ända från Finland till hennes stuga i Jussintorpa. De fick ta del av okända delar som kompletterade Kalevala. Efter henne har det sverigefinska litteraturpriset Kaisa Vilhuinen-priset uppkallats.

Här fanns trollkarlen Päger. Och här bodde den i finnskogen fruktade Ivana-Julia, som ansågs trollkunnig och som man trodde kunde sätta död och olycka på folk.

Allt detta med ritualer, besvärjelser, runosånger, sierskor och trollkarlar kvalificerar denna ödsliga och höglänta trakt med sin berättartradition till att vara ett immateriellt kulturarv. Det jobbas nu, som sagt, sedan ett antal år tillbaka för att Finnskogen ska bli ett världsarv som ska tas upp på Unescos världsarvslista. När den ansökan inkommer till regeringen är det verkligen på sin plats att verka för att så sker. Finnskogen med sin kultur och sina typiska byggnader är så speciell på många sätt, som jag har beskrivit här, att arvet är värt att bevaras för framtiden genom att fler får kunskap om och intresse för denna viktiga del av både värmländsk och svensk kulturhistoria. All denna unika finnkultur kvalificerar som både materiellt och immateriellt världsarv. Regeringen bör ta denna debatts innehåll i beaktande vid en framtida bedömning.