Herr talman! Jag tackar återigen kulturministern för svaret.

Huvudsakliga finnbosättningar och finnmarker finns inte bara i Värmland utan också, framför allt, i Dalarna, Gävleborg och delar av Västernorrlands län. Dessa områden är redan i flera fall naturreservat, som i egentlig mening har samma skydd som kulturreservat, som förvaltas för att bevara byggnadsbestånd, slåtterängar samt växt- och djurliv och för att deras inägomarker ska brukas genom årlig hävd, så kallad lieslåtter.

Det finns många platser som rymmer denna historiska kulturmiljö men som har svagt eller inget skydd genom kulturmiljölagen. Det kan nämnas att det endast finns ett skogsfinskt kulturreservat i hela landet, och det är värmländska Juhola finngård, som ministern nämnde, med gårdsbyggnader samt tillhörande mark bestående av åker, äng och skog, sammanlagt 46 hektar stort.

Beteckningen kulturreservat ska användas när kulturmiljön är det huvudsakliga skälet för att ett område ska skyddas. Skyddsformen ska ses som ett komplement till bestämmelserna om naturreservat och till kulturmiljölagens regler. Så säger Riksantikvarieämbetet.

Kulturmiljön innefattar förutom ängsmarken även finngården med dess tidigare beskrivna byggnadsbestånd. Det första kulturreservatet bildades år 2000, och det konstaterades att behovet av nya kulturreservatsbildningar var påtagligt. Takten i bildandet har dock bromsats upp, som jag sa.

Antalet naturreservat uppgår i dag till fler än 4 000, och nya reservat tillkommer i snabb takt. Samtidigt finns det endast 49 kulturreservat i Sverige, varav 37 har beslutats av länsstyrelser och 12 av kommuner. Takten har som sagt stannat av betänkligt, och jag tror inte att det har bildats något kulturreservat sedan 2017. Jag tycker att det vore mycket värt om regeringen, som har gjort så mycket bra, kunde upplysa och informera länsstyrelserna om situationen.