Herr talman! I grund och botten tror jag att vi är överens om att våra kulturhistoriskt viktiga miljöer i Sverige är värda att skydda. De behöver skyddas genom aktiv förvaltning, och detta ska möjliggöras på olika sätt via bidragsgivning och olika typer av skyddsregleringar.

I dag har vi en förvaltningsmodell som fungerar relativt bra och som jag kan konstatera har varit rätt lyckosam, givet Sveriges storlek. Det finns en flora av skyddsmekanismer som myndigheterna kan tillämpa på olika områden, och jag tror att de utifrån sin lokalkännedom och expertkunskap bäst kan göra bedömningar av vad som är extra skyddsvärt.

Detta är alldeles uppenbart en fråga som jag tror att vi alla värnar. Jag är glad att frågan om våra kulturmiljöer står högre upp på agendan nu än tidigare och att vi har ett aktivt arbete, inte minst från våra myndigheter, för att värna våra kulturhistoriskt viktiga miljöer.

Jag tror dock på modellen. Det är en god förvaltningsmodell som vi behöver värna. Regeringen har valt en modell där man låter myndigheterna, som trots allt finns närmast dessa miljöer, avgöra vad som ska skyddas och hur, på absolut bästa sätt.