Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Länsstyrelsen och kommunerna kan enligt miljöbalken besluta att särskilt värdefulla kulturlandskap ska skyddas som kulturreservat. Syftet med reservaten är att kunna vårda och bevara värdefulla kulturpräglade landskap.

Utgångspunkten är att staten via länsstyrelsen ansvarar för att samordna finansieringen av skötseln i statligt beslutade kulturreservat medan kommunen normalt ansvarar för finansieringen av skötseln i kommunalt beslutade reservat.

Det finns i dagsläget inga särskilda statliga anslag för skötsel av kulturreservat, utan merparten av all skötsel bekostas via kulturmiljöanslaget, som ministern har redogjort för här. Satsningar på kulturreservaten ställs mot andra angelägna insatser inom kulturmiljövården. Förvaltaren, markägaren eller huvudmannen kan dock skaffa alternativ finansiering till skötseln utöver kulturmiljöanslaget. Det kan röra sig om olika bidrag, stöd inom EU:s landsbygdsprogram, ideellt arbete, vilket är mycket vanligt, eller andra former av bidrag.

Kulturlandskapet i framför allt norra och västra Värmland bestod av många finngårdar efter att den finska folkomflyttningen från framför allt Savolax och Tavastland påbörjades i slutet av 1500-talet.

Tre karaktärsbyggnader är utmärkande för en finngård: rökstuga, ria och bastu. Dessa är en viktig del av Värmlands kulturarv och därför viktiga att bevara tillsammans med den brukade marken i anslutning till finngården.

Skogsfinnarnas storskaliga svedjebruk och odlingen av svedjeråg var något nytt och innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. För ändamålet valdes ett granskogsområde ut, gärna i en sydsluttning. Granen trivs på näringsrik mark, och det var därför den bästa marken till svedjebruk.

Tidigt på våren fälldes träden, och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Det tredje året brändes svedjan, och när askan svalnat något såddes svedjerågen glest över det brända området. Ett rågkorn under en näversko var ett bra mått.

Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna övervintrade till året därpå, då de växte med kanske 30–40 strån i varje tuva. De kunde bli närmare två meter höga. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen. Goda år kunde dessa svedjor ge upp till hundrafaldig avkastning, det vill säga 1 liter utsäde kunde ge 100 liter skörd. Detta kan jämföras med vanliga kornåkrar i finnskogen, som gav kanske fyrfaldig skörd. Även om svedjeskörden slog fel vissa år kan man förstå att det var en viktig odlingsmetod för skogsfinnarna.

Nackdelen med svedjebruket var att man bara fick en eller två skördar på samma ställe. Svedjebruk krävde därför tillgång till stora markarealer eftersom det tog många år innan området kunde svedjas igen. De igenväxande svedjorna kunde dock användas som betesmark och för höskörd till vinterfoder åt kreaturen.

Många av de kvarvarande finngårdarna har fortfarande intakta byggnader och ursprunglig inägomark som sköts genom årlig slåtterhävd, så kallad lieslåtter, och betande djur. Det är dessa som bör bli eller ombildas till kulturreservat i första hand. Takten för bildande av kulturreservat har trots allt avstannat betänkligt jämfört med hur det var tänkt när man beslutade om den formen år 2000.