Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande med anledning av Riksrevisionens rapport om sektorsansvaret i funktionshinderspolitiken.

Även om detta är en viktig rapport måste jag erkänna att det känns som att vi debatterar ytterligare en hyllvärmare – ett dokument som kommer att stå på hyllor här och var hos olika myndigheter och samla damm utan att ha någon egentlig verkan i arbetet för att ta oss närmare det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Om den politiska viljan inte finns så finns nämligen inte förutsättningarna för myndigheterna att förverkliga målet i praktiken.

Syftet med rapporten från Riksrevisionen var att granska strategin för systematisk uppföljning av den funktionshinderspolitik som beslutades av regeringen 2021. Den strategin kom i sin tur till för att säkerställa en regelbunden, jämförbar uppföljning av utvecklingen mot det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Låt oss därför påminna oss om det nationella mål som antogs av riksdagen för åtta år sedan.

Där stod det tydligt att regeringens funktionshinderspolitik tog sin utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och särskilt i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Den skulle betraktas som en del av samhällsbygget, stod det, med målet att skapa ett mer jämlikt samhälle där medborgarnas olika bakgrund eller förutsättningar inte skulle avgöra möjligheten till delaktighet. Ett antal styrande principer togs fram, och ur dessa kom det nationella målet: att personer med funktionsnedsättning ska kunna, på samma villkor som andra, leva sina liv fullt ut i samhället.

Fru talman! Hur gick det då med målet? När FN-kommittén förra året granskade Sveriges genomförande av konventionen framfördes svidande kritik, och jag ska lyfta en del av den. Kommittén var oroad över

att inte alla personer som är blinda eller har synnedsättning kan komma i fråga för stöd enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade eller andra stödsystem utan själva måste betala merkostnaden för stöd, vilket hindrar dem från att delta i det politiska offentliga livet och i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott

att det inom rättsväsendet finns begränsad kunskap, utbildning och kompetens när det gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning

att restriktionerna för personlig assistans har ökat och att 1 500 personer med funktionsnedsättning förlorade sin personliga assistans mellan 2015 och 2022

att barn och vuxna med funktionsnedsättning i större utsträckning placeras på institutioner

att personer med funktionsnedsättning förvägras rätten att på samma villkor som andra välja bostadsort samt var och med vem de ska bo

att det saknas resurser och tillräckliga stödmekanismer för att stödja föräldrar med funktionsnedsättning och familjer med barn med funktionsnedsättning

att det har skett en minskning av anslagen till skälig anpassning inom utbildning, exempelvis personlig assistans och stöd till elever med funktionsnedsättning

att tillgängligheten behöver förstärkas

att arbetsmarknadspolitiken inte tillräckligt integrerar personer med funktionsnedsättning.

Detta är bara några exempel; listan var väldigt lång. I FN:s granskning konstaterades det som vi med funktionsnedsättning känt under lång tid, nämligen att Sverige inte kommit närmare målet utan längre ifrån det. Jag vill ta upp detta därför att det som just nu diskuteras här, det vill säga rapporten och alla dess rekommendationer, ju är en del av det tänkta arbete som skulle göras för att Sverige ska komma närmare målen.

I rapporten konstateras att det finns flera allvarliga brister i genomförandet av Sveriges funktionshinderspolitik. Myndigheternas sektorsansvar är otydligt, regeringens styrning är otillräcklig och uppföljningen av målen är undermåliga. Det saknas en samlad och tydligt formulerad strategi för att uppnå jämlikhet och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Institutet för mänskliga rättigheter har dessutom konstaterat att levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning är fortsatt kraftigt ojämlika och att de rättighetskränkningar som sker ofta är strukturella.

Miljöpartiet delar dessa bedömningar. Det är uppenbart att nuvarande system brister i både tydlighet, ansvarsfördelning och rättighetsfokus. För att funktionshinderspolitiken ska genomföras effektivt menar Riksrevisionen – och Miljöpartiet delar den bilden – att fler myndigheter bör få ett tydligt sektorsansvar inom avgörande områden, såsom transporter, rättsväsen, konsumentpolitik, offentlig upphandling med mera.

Sektorsansvaret är dessutom otydligt, eftersom ovan nämnda strategi saknar delmål och konkreta åtgärder. En möjlig väg framåt är att inkludera mätbara delmål med indikatorer för jämlikhet, tillgänglighet och delaktighet i regeringens aviserade handlingsplan för funktionshinderspolitiken mellan 2026 och 2031.

Handlingsplanen bör vara rättighetsbaserad, utgå från FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och utvecklas i nära samarbete med funktionsrättsrörelsen. Miljöpartiet har tidigare föreslagit att denna FN-konvention ska inkorporeras i svensk lagstiftning, och vi föreslår därför att regeringen utreder detta skyndsamt, i linje med det arbete som pågår i Norge.

Jag vill avsluta där jag började: Om den politiska viljan saknas på den högsta nivån har denna rapport och dess rekommendationer egentligen ingen verklig möjlighet att bidra till att vi når målet och uppfyller villkoren i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)