Fru talman! Regeringens budgetförslag kom som en kalldusch. Jag måste säga att jag är besviken.

Den 27 februari frågade jag socialtjänstministern här i kammaren både hur det går med arbetet med indexuppräkningen, om det håller tidsplanen, och om vi kan få bättre förutsättningar för personlig assistans. Jag är besviken inte bara för att indexuppräkningen uteblev utan kanske främst för att jag då kände att det fanns en tydlig förståelse hos socialtjänstministern för varför det är så viktigt för oss assistansberättigade runt om i landet att kunna ha långsiktiga förutsättningar för den personliga assistansen.

Fru talman! Jag vill att man föreställer sig att ens ben inte fungerar, att ens armar och händer inte fungerar och att man i allt man gör i livet är beroende av någon som hjälper en – för att ta på en kalsonger eller trosor, för att kunna få mat i munnen, för att kunna klä av sig och få hjälp att duscha eller för att göra sina behov på toa. Den person som finns där bredvid en genom hela dagen är helt avgörande för en, inte bara för att leva utan för att kunna klara sig och må bra i livet.

När man som förälder har ett barn som man älskar men som har svåra och omfattande behov, funktionsnedsättningar som kan vara fysiska, psykiska eller intellektuella, finns det inget man hellre önskar än att de personer som finns omkring barnet och tar hand om det dygnet runt är precis rätt lämpade.

Med den assistansersättning vi har är den grundlön vi just nu har förutsättningar att ge någonstans mellan 26 000 och 27 000 kronor. Vi pratar om 156 kronor i timmen. Med en sådan lön, med tanke på hur viktigt arbetet är och hur avgörande skillnad det gör för mitt och alla andra assistansberättigades liv, är det naturligtvis väldigt svårt att hitta personer som vill jobba. Det är därför så många brukare har svårt att fylla de tomma posterna. Det finns enormt många annonser ute, människor som verkligen desperat letar efter personliga assistenter.

Det är här de långsiktiga förutsättningarna saknas. Det var detta vi hoppades på med indexuppräkningen. Även om kanske arbetet med just indexeringsmodellen blivit fördröjt känns det som ett dubbelt svek när själva uppräkningen nu är på 1,5 procent. Det gör att jag kanske kan ge de assistenter som jag så gärna vill behålla, då de gör ett fantastiskt jobb och är helt avgörande både för mig i mitt liv och för andra brukare, några kronor extra i timmen. Det är inte det som gör att jag kommer att kunna behålla mina assistenter.

Min fråga är helt enkelt: Vad hände? Och tycker verkligen socialtjänstministern att detta som har presenterats är att ge långsiktigt hållbara förutsättningar för assistansen?