Fru talman! Mina meddebattörer har sagt väldigt mycket klokt som jag inte behöver upprepa.

Att förövaren ska vara den som flyttar tror jag att vi alla tycker är en bra grundprincip. Men vi vet, vilket har nämnts här tidigare, att offret ofta inte har råd att bo kvar. Vi vet också att offret i många fall inte vågar bo kvar i sitt hem, för förövaren vet ju att offret, den förra partnern, bor där och kan leta upp den personen. I de allra flesta fall måste kvinnan faktiskt flytta, och det innebär ofta en svår ekonomisk situation. Det är därför ett flyttstöd behövs – för att hjälpa människor som drabbas av något av det mest fruktansvärda man kan drabbas av från någon man trodde sig älska och vara älskad av.

Vi avsätter 100 miljoner kronor för detta i vårt budgetförslag. Jag vill ställa samma fråga som jag ställde tidigare och som upprepats här: Varför gör inte regeringen det? Även om det sägs att det ska finnas ett flyttprogram av något slag avsätts det inga pengar för ett särskilt flyttstöd.

Sedan tycker jag också att staten borde kunna stå för halva kostnaden för placering på skyddade boenden, så som det fungerar i till exempel Danmark, så att fler kvinnor och barn kan placeras i skyddade boenden. Vi har nämligen problem med att väldigt många försöker lämna en relation men inte nödvändigtvis får plats. Jag undrar alltså även hur regeringen och ministern ser på möjligheten för staten att stå för halva kostnaden för placering på skyddade boenden i framtiden.